En kollektiv suck av väntansfrustration

Jag roas måttligt av bussåkande och undviker i största möjliga mån rusningstidernas kvalmiga tunnelbaneträngsel. Faktum är att jag har svårt att se det charmiga i att sticka näsan i slumpvis utvalda främlingars armhålor, och just känslan av att klämma ihop sig tillsammans med ett myller av yrvakna tvåbeningar känns väldigt sällan tilltalande. 

Ändå är det inte nos-mot-armhålskontakt eller ens myrstacksträngsel i morgondimman som förefaller minst tilltalande med åkturen mellan hem och universitet. Högst på listan står i stället de frustrerande minuterna av väntan som föregår varje busstur och tunnelbanefärd.

I rusningstrafik handlar det i regel om en väntan motsvarande tre minuter och fyrtiosju sekunder (jag lovar). Under detta pärlband av skälvande väntanssekunder står vi där på rad, vi väntande, med mobiltelefonerna i handen. Vi håller oss maniskt uppdaterade via facebook; intresserar oss för vad kompisens exflickväns bästa väns kusins farmor pysslar med så här på torsdagsmorgonen och känner kanske att vi fyllt ett slags hålrum i bröstet när bilden på högstadiekompisens bästa väns nybakade cupcakes dyker upp på skärmen.

Det ska erkännas att jag blir en aning besviken när min trots allt bisarrt utvidgade facebookvänkrets inte förmår producera ett statusflöde värdigt att uppehålla mig på min fyrtiofem minuter långa enkelresa. När en minut och fem sekunder fortfarande återstår i väntan på den marshmallowlikt fullproppade bussen återstår plötsligt inte en enda oläst kommentar eller statusuppdatering.

Det är ungefär i det stadiet som jag suckande stoppar ner telefonen i jackfickan för hundrafemtioelfte gången, lyfter blicken och sveper över den väntande skaran som pillar frenetiskt på telefoner, lyssnar på musik eller stirrar rakt ut i tomma luften utan att visa minsta tecken på sug efter mänsklig interaktion.

Det är också ungefär då, eller kanske möjligtvis några sekunder senare, som jag tenderar att försöka inleda det som vi på facebook kallar "chatt", men som i verkligheten refereras till med orden "samtal", "konversation" eller "social interaktion" (jag var tvungen att slå upp begreppen i ett lexikon för utrotningshotade fenomen).

I all ärlighet har min förmåga att öppna dessa spontana samtal möjligtvis en viss utvecklingspotential. Min första öppningsfras "jaha, vilket håll ska du åka mot då?" genererade visserligen ett trevligt samtal, men var förmodligen inte helt passande på en slutstation (för den oinvigde; slutstationernas tåg går alltså bara åt ett håll) och dagens typiskt svenska "usch, vilket trist väder" kändes inte heller helt rätt.

Nästa gång får jag helt enkelt försöka med någonting en aning mer sofistikerat. Typ; "vilken sorts pumpa föredrar du?" eller "jaha, så hur många gånger tror du att man kan stampa på Eiffeltornet innan det faller ihop då?"

Tjusningen med löpning

Min friidrottskarriär inleddes på ett skolmästerskap i årskurs nio. Höjdhoppsribban föll med en brutal självklarhet av sällan skådat slag. Två år senare, efter åtskilliga antal tekniktillfällen, spänstövningar och fysträning som kastade mörka träningsvärksskuggor över de följande skoldagarnas oändliga trappbestigningar, bestod framstegen i en ribbhöjning på knappa två centimeter. Det var ungefär där någonstans som jag började inse att min framtid som höjdhoppare kanske inte motsvarade just mer än denna ytterst blygsamma exponentialfunktion.

I jakten på andra grenar att ägna mig åt åkte både längdhoppsskor och sprintskor på i hopp om att något slags dold sprinttalang skulle dölja sig bakom min bevisligen så gott som obefintliga spänstkapacitet. Jag kastade då och då ett skeptiskt öga mot de konditionstränande skidåkarna som samlade metrar på rundbanan, och när långdistanslöparna med sina ibland milt sagt skojiga löpstilar och spaghettismala kroppar hamsterhjulssprang varv efter varv rynkade jag mest på ögonbrynen och konstaterade att kilometersamlande är en sport antingen för totalt hjärntvättade eller fanatiskt självplågosökande själar.

Tänk så rätt jag hade.

Tidigare idag stod jag så själv där på startlinjen med tävlingslinne och gåshudsframkallande sommaranpassade shorts. Startskottet skar som en dov kniv genom oljudet från bron ovanför våra huvuden, och under den numer välbekanta förvirringens första sekunder in i loppet studsade fötterna känsellöst mot grusgång och småstenar. Hamsterhjulslöpande långdistansare och kilometermatande skidåkare flydde bak i tankegångarna medan benen sprang lydigt längs den idylliska banan på Kungsholmen i Stockholm.

Kilometer efter kilometer betades av med illamående till följd av en otaktiskt stor frukost dunkande i kroppen och psykande i huvudet. Med tre kilometer kvar till målgång slingrade sig tankarna i vanlig ordning mot förbjuden mark med löften om lustfylldheten i att kliva av i förtid och gå sista biten eller att slå sig ner på kajkanten och nonchalant dingla med mjölksyrafyllda fötter över vattenytan.
- Första tjej! Hojtade en röst med den dialektala melodi som avslöjar stockholmsursprung med en ofrånkomlig säkerhet.

Jag är fortfarande av åsikten att lång- och medeldistanslöpning är ämnat för hjärntvättade alternativt fanatiskt självplågosökande själar, men skillnaden idag är att jag själv räknar mig till gruppen springfrälsta. Ett lopp som har påbörjats kan inte brytas, och krampande muskler är ett fenomen som går över om huvudet härdar tillräckligt länge. När armarna är fyllda av mjölksyra tvingas tankarna till fokus på de trots allt välfungerande benen, och när lägre extremiteter piper valptjut av trötthet faller hoppet obönhörligt till hållning, andning och löpteknik. Springandet blir ett taktiskt rävspel där hjärna och kropp arbetar i symbios för att lura den andra. Varje steg blir en anpassning till nya förutsättningar där den främsta motståndaren inte är personen med nummerlapp bredvid, utan hjärnspöket bakom vänster öra som viskar fula ord om bot och bättrande avhopp när luftrören stryps och benen kämpar i mjölksyraträsket.

Ingenting slår euforin vid målgång. Ingenting slår känslan av lättnad när sista löpsteget är taget och benen får sakta in och energidepåerna fyllas med vattenåterbäring och banankrafter.

- Första tjej, grattis! strålar en kvinna med iPhonen redo för anteckningar av namn och startnummer.
- Tack! Jag försöker stråla tillbaka på samma sätt, men inser att glansen förmodligen mattas en aning av den halva kanelbullen som ligger intryckt i munnen och som bidrar till vissa talsvårigheter.
- Ja, men just det, säger kvinnan och kastar en pricksäker blick över axeln.
- Du ska ju få en sak, fortsätter hon och vänder hundraåttio grader efter löftesavläggning om att jag inte ska röra mig ur fläcken. Det är ett lätt löfte att hålla, för i ärlighetens namn står skorna rätt trivsamt välplanterade i gräsmattan medan kanelbullen processas på högre instans.

När kvinnan återvänder kramar högerhanden med stolthet runt en vit knöl av bomullstyg.
- En tröja! Hon strålar som tusen solar och sträcker över tygplagget medan jag funderar på potentiella användningsområden. Baksidan pryds av en imponerande stor Boxer-logga och framsidan av orden "Race for a change". T-shirten är skrynklig och åtminstone ett nummer för stor, men jag packar med stor vördnad ner den i tygpåsen och flinar förtjust vid tanken på kombinationen skrynklig motionslopps-T-shirt, partykjol och glansiga strumpbyxor samtidigt som längtan efter dansgolv och kvällsmusik växer sig tre grader starkare.

Utflyttad fågelunge

Tre veckor har snart gått. Lattjolajban lämnar över stafettpinnen till det vissa kallar Läkarutbildning och andra kallar Föreläsningstristess och Tentaångest. Den mest frekventa frågan, utom möjligen den om "vänta-nu-vad-var-det-egentligen-du-hette" (som tids nog får en slags pinsam och sirapsseg glans över sig), rör orsaken kring varför i all världen vi alla är här. 

Historierna bakom valet är många och lika varierande som utbudet av frisyrer i det drygt hundrasextio personer stora folkflödet som utgör vår klass. (Det räknas för övrigt kallt med att åtminstone trettio av oss ska kasta in handduken och fly fältet). För somliga är yrket ett kall sedan barnsben, medan andra kommer med det fördomsinfriande svaret att "yrket liksom flyter i blodet".

För egen del har veckorna som utflyttad och föräldralös inneburit insikter om helt andra saker som pyr i genomet. Plötsligt kommer jag på mig själv med att leta torktrasor (precis som mamma) för helhjärtad utrotning av fingeravtryck på mikrovågsugn och skåpluckor, och när jag öppnar tidningen är sportdelen, till skillnad från förut då den snabbt bläddrades förbi och lämpades över till pappa, föremål för ingående och engagerad läsning om morgnarna.

Mest omtumlande är kanske längtan efter att sparka på en fotboll, någonting som jag själv har ägnat ytterst sparsam uppmärksamhet men som lillebror desto mer dedikerat ägnar sig åt. Det känns ärligt talat lite märkligt att kunna gå runt i sömndrucken morgonlunk utan att behöva manövrera genom ett femhundra fotbollar stort minfält.

Könslig baksida

Nagellacksmålning, enormt klädutbud och bjuddejter till trots - det finns oförnekliga nackdelar med att födas till det kvinnliga könet. Det har med största sannolikhet inte gått någon förbi, men utifall att det finns någon världsfrånvänd stackare där ute så ämnar jag upplysa eder om att flickor, oavsett hårfärg och favoritstrumpor, några dagar varje månad vanligtvis drabbas av någonting som kan likställas med röda fallet eller någonting som är (citat från valfritt reklaminslag) "pinsamt, besvärligt och skamligt"på samma gång. Ja, ni fattar. Jag snackar lingonvecka.

Inte nog med att många små flickor luras till att längta efter menstruationsintåget ungefär på samma sätt som femåringen varje julafton suktar efter tomtens julklappssäck - när den väl kommer finns det ingen återvändo. För vissa tjejer är den hänsynslöst regelbunden, medan den för andra kommer med en nyckfullhet som ställer höga krav både på krisberedskap och sista hjälpen-kit. Bad, vita klänningar och lägerverksamhet utgör inga undantag i det som kallas för menstruationscykeln - den kommer likförbannat oavsett (eller kanske på grund av) önskningar om en uppskjutning på i alla fall två ynka dagar. Den är obeveklig.

Bortser man från de rent praktiska bekymren med ständig tampongberedskap och mensskyddslager i väskan, och bortser man från den rent förnedrande tanken på synliga bloddroppar när situationen slunkit ur händerna, återstår dessutom frågan om pengar. En tampongförpackning med 16 vita löpare kostar kring trettio kronor att införskaffa. Tilläggas bör att för den regelrätta blödaren, som enligt rekommendationerna (för att undvika tampongsjuka) byter skydd var sjätte timme, och vars blödningscykel varar i normala fem dagar, konsumeras under en enda blödningssession drygt 20 tamponger. (Om du är kille så är det nu du ska hurra av glädje över din seger i det genetiska lotteriet).

Men, gott folk, för första gången på väldigt många år finns det ett möjligt alternativ - ett mensskydd som kan användas vid inledningen av den förväntade första mensdagen, som inte genererar tampongsjuka (om ni inte vet vad det är - googla inte - ni mår bra av att inte veta) eller miljöskuldkänslor. Ett mensskydd som räcker i flera år, och som inte kostar mer än inköpskostnaden vid det enstaka köptillfället. Menskoppen. Smaka inte på ordet, för det tillhör mig veterligen inte ett av de myspysklassade i den svenska vokabulären. Faktum är dock att ordet är ytterst informativt, för det är precis vad det låter som. En kopp som samlar upp mensblodet, och från och med nu får ni fantisera fritt om hur händelseförloppet i själva verket ser ut. Jag har ärligt talat inte full koll.

Jag har ägnat de senaste dagarna åt en frenetisk menskoppjakt i de olika apotekens sortiment. Konversationerna med apotekspersonalen kan sammanfattas på följande vis:

Apotekare: Kan jag hjälpa dig med någonting?
Jag: Jo, jag söker efter en menskopp. Säljer ni det?
Apotekare: .... En vad, sa du?
Jag: En menskopp.
(Tystnad)
Jag: Alltså ett slags mensskydd, som tampong eller binda, fast det är ingen tampong eller binda utan en menskopp. (Inser svårigheten i att beskriva någonting som jag själv knappt vet vad det är, för någon som inte har den blekaste aning)
Apotekare: ...
Jag: Har ni menskoppar på lager tror du?
(Apotekaren ser sig omkring som om vi diskuterar ett riktigt förbjudet ämne i de heligaste av trädgårdar, alternativt just gett oss i kast med att langa knark över polisstationens disk. )
Jag: (något otåligt) Kan du kolla om ni säljer menskoppar tror du? Göra en sökning i datorn kanske?
Apotekaren: (drar djupt efter andan med en djup bekymmersrynka mellan ögonbrynen) Nej, alltså, SÅNT säljer vi inte här.
Jag: Nähä. Okej, vet du var det kan finnas då?
Apotekaren: (med vild blick och en uppsyn som om hon vill sjunka genom jorden, månen och mars) Nej!

Jag besökte fem olika apotek, och fick ovanstående bemötande på tre av ställena. På ett av de två mer vänligt inställda ställena gjordes en sökning på menskoppar, och jag fick en (förvisso ganska dålig) vägbeskrivning till närmaste apotek med varan i lager. Den gemensamma nämnaren mellan apotekarna i de menskopprädda apoteken var åldern - och det är nog det som fascinerar mig mest. Kvinnor i femtioårsåldern torde vara bland de mest erfarna och förstående vad gäller just menstruationsbekymmer och längtan efter en enkel lösning. Jag hade visst fel - det var först när apotekarnas ålder understeg tjugofem som bemötandet kändes varmt och omhändertagande. Kanske är menstruation fortfarande ett tabubelagt ämne bland femtioplussgenerationens apotekare?

Bilddokumentering

När jag var liten tillhörde trädklättring och äppelpallning vanligheterna. Eftersom jag inte tyckte om själva idén att ta utan tillåtelse, gick jag och kompisen och knackade på hos de betydligt äldre grannarna. 

"Hej." Sa vi med nervösa stämmor. "Får vi palla äpplen från er?" Det fick vi. 

En av den gångna veckans kvällar förgylldes av äppelplockning i ett av Täbys många vildäppelträd - gott (och roligt).

Skansen bjöd på sju hundra liter regn, glada kor, getter och hönor och mindre lyckliga björnar och lodjur. På sätt och vis gläder det mig att djurparksbesök genererar obehagsstick i hjärtat - djuren borde inte vara där. De ser inte lyckliga ut. Det är inte naturligt att stängas in på få kvadratmeter med pekande och skrikande ungar rännandes framför staketet. Så jag gör som tidigare år och väljer att undvika allt vad djurparker, zoon och cirkusar heter. Det är inte värt det.

Min söndag började magiskt med en löptur till, runt och från Rönningesjön. Träningsvärksstela ben övervägdes av kylig höstluft i lungorna, ny natur i sikte och växlande underlag mot fötterna. Att bli hög på löpning är ett alldeles särskilt slags endorfinrus som inte kan jämföras med någonting annat.

Anonymitet

Jag är en tjuvlyssnare. En sådan där som i tecknade filmer får elefantstora öron när vibrationerna som avslöjar en hemlighetsviskning sprider sig i ett rum. En sådan där som tappar fokus på det egna samtalet när någon i närheten yppar ett ord som för tankarna mot tabu och personligt. En sådan där som kan sitta på bänkar och lyssna på främlingars samtal med hörlurarna instoppade i öronen som ett slags vilseledande alibi. 

I en stad som Stockholm är tjuvlyssnandet en både tillfredsställande och resurskrävande hobby. Samtalen är ogreppbart många och urskiljandet av en specifik konversation mitt i sorlet från hundratals, ibland tusentals, människor ställer höga krav på tjuvlyssningsförmågan. 

I lika hög omfattning som svårighetsgraden för en inbiten tjuvlyssnare ökar i storstaden, i lika hög grad ökar lockelsen i främlingarnas samtal. Tjuvlyssnaren är nämligen inte ensam om att uppfatta den anonymitet som en storstad bjuder. Det pratas vitt och brett om jobb, relationer, personliga bekymmer och hemska gynekologer. Förmågan att viska går förlorad till förmån för tryggheten som det ständigt omgivande sorlet ger upphov till. Oavsett hur högt du pratar kommer ingen att kunna uppfatta vad du säger.

På tunnelbanestationen virvlar samtalen förbi med ett stjärnfalls hastighet.

- Hon har sååå snygga bröst, lovar en tjej med en klar stämma som snart försvinner i vimlet.

- ... och han kunde bara inte förstå att det sårade mig när han sa sådär. Ibland blir jag bara så himla less.... 

- Om du kan vara tyst och duktig nu tills tåget kommer så ska du få en glass när vi kommer till Skansen. Kan du göra det för mamma, gumman? vädjar en kvinna till ett rödgråtet barn.

Bristen på blygsamhet blir befriande. Människor som kanske aldrig skulle ha dykt upp i min värld har plötsligt både bevisat sin existens och lämnat avtryck. Ibland minns jag dem efteråt, oftast inte. Raddan av konversationer som sveper förbi i ruschen glider in genom det ena och ut genom det andra örat, och det är gott så. Tjuvlyssnaren i mig har fått sin dos, och någon lagringsenhet har jag inget kännbart behov av. Leva i nuet? Jag vet inte, men om inte annat är det en mer smickrande förklaring än ursäkten guldfiskminne.

Introduktion: att bli en stockholmare

"Jag hatar Stockholm. Jag vill ALDRIG flytta till Stockholm. Aldrig NÅGONSIN!"

Att den nittonåriga versionen av mig skulle stå här idag, med fem och ett halvt år läkarstudier förlagda i Stockholm framför fötterna var det nog ingen som vågade hoppas på. Jag hatade ju Stockholm, även om jag, i ärlighetens namn, inte hade särskilt stor koll på staden utöver Arlanda flygplats och Drottninggatans mördarsnigelklibbiga trängsel.

Min första vecka som stockholmsbo har av många anledningar helhjärtat ägnats åt att överbrygga det enorma kunskapsglapp som mitt livslånga fjollträskhat har bidragit till. Döm om min förvåning när jag insåg att stockholmare på många plan är i det närmaste identiska med den norrländska skara människor som jag under uppväxten stött på. För - hör och häpna - även stockholmare undviker i mesta möjliga mån att sitta bredvid någon annan på bussen. Skillnaden mot Piteå är att kriget för det egna stjärtutrymmet utövas under betydligt högre tryck än i min hemstad, där snittantalet bussresenärer på de bussar jag brukade åka med i regel låg kring två eller tre. Per dag.

Även stockholmare är måna om att hinna med bussen. De springer med samma beslutsamma målmedvetenhet, samma sneakershaltande gång och feberglansiga blick. Skillnaden är bara att när stockholmarna missar en buss, är väntetiden till nästkommande i snitt två minuter och tio sekunder. Ungefär.

Under mina många utflykter i närområdet har jag iakttagit ett mystiskt djur. Jag googlade, och kom fram till att det handlar om mördarsniglar. Först funderade jag på om de kan vara anledningen till att stockholmare låser dörren om sig både dag och natt, men nu har jag kommit fram till att sniglarnas existens i själva verket måste vara ett slags statement från djurvärlden om att stockholmsstressen behöver en långsammare motvikt. Andas in. Andas ut, liksom.

Eftersom jag har fem och ett halvt år på mig att smälta in i mängden, anser jag att det är lika bra att ge sig in i leken med en gång. Steg ett är observation, steg två är imitation, och steg tre repetition. Steg fyra tar jag till när det inte riktigt gått som jag har tänkt mig. Ibland är det inte helt enkelt att observera och förstå vad som egentligen försiggår mitt framför ögonen.

Ta tunnelbanan som exempel. Jag hade rest en timme enkel väg till Fruängen för att handla galgar på IKEA, och skulle ta tunnelbanan tillbaka. Efter att ha fått tågdörrarna stängda mitt framför näsan på mig, slog jag mig ner på en stjärtmosande bänk i väntan på nästa farkost. Uppslukad av Wordfeud och andra högst kvalitativa tidsfördriv måste jag ha missat åtminstone tre tågs avgångar på andra sidan perrongen. När mobilens batteri började nynna en liten envis klagosång tvingades jag se mig omkring och inse att perrongen var tom sånär på en man i femtioårsåldern som satt på bänken bredvid mig. Eftersom vädret var för tråkigt för att kunna diskuteras drog jag till med det enda samtalsämne min oerhörda fantasi kunde komma upp med.

"...Hm... Åt vilket håll har du tänkt åka?" frågade jag med blicken vänd mot den smartphoneslukade femtioplussaren. Det dröjde några sekunders tystnad innan det gick upp för honom att tjejen med träsmak i rumpan och frysande armar faktiskt pratade med honom.

"Ja, alltså, jag hade tänkt ta ett tåg faktiskt..." Konstaterar han med ett tonfall som får mig att undra om jag har missat någonting.

"...Ja, alltså, åt vilket håll har DU tänkt åka?" Frågade han när tystnaden liksom inte ville släppa taget om bänken.

"Ärligt talat - jag har INGEN aning. Jag är från Norrland." Säger jag som om det skulle vara förklaring nog.

"Jaha." Han kollar på mig. "Jo, alltså, det här är ju en ändstation, så tågen går liksom bara åt ett håll."

Jag gör en mental stödanteckning och känner att jag vid samtalets slut kanske inte riktigt har uppfyllt kvoten som stockholmare (hans förvånade ansiktsuttryck när jag inledde ett samtal, och det genuina tacket för en trevlig pratstund antydde att det nog inte hör till sedvanligheterna att bete sig på det sättet) men att jag åtminstone lyckats undvika såväl samtalsämnet väder som att ta död på telefonen vars GPS-funktion vid resans slut återigen skulle bevisa sin ovärderlighet.