Hästiga minnen

Mitt tidigaste hästminne härstammar från en tid då barbackaridning var det som gällde, och då benen fortfarande var tillräckligt korta för att tillåta sorglösa ridturer på fasters lilla shetlandsponny. En av mina närmaste barndomskompisar brukade göra mig sällskap till det mörkhåriga lilla odjuret, som hade en rent fantastisk förmåga att dumpa små orädda ryttarinnor varhelst andan föll på. 

En solig dag under ett av mina första sommarlov tränsades den lilla havremoppen och jag och min blonda kompis gav oss ut på grusvägarna i närheten efter att ha avgett det sedvanliga löftet om att ta det försiktigt. Just den dagen var Merlin, som den högt älskade lilla ponnyn hette, på rodeohumör. Innan jag visste ordet av det hade han tagit ett snabbt skutt ner i ett av de djupa dikena, bara för att sekunden senare återvända upp på vägen. Kvar i diket låg en sprattlande hög bestående av barndomskompisens ben, armar, huvud och kropp. 

Några år senare, när jag och min blonda kompis bevisat att vi minsann var både förtjänta och mogna nog för en alldeles egen häst, fattades beslutet att tillsammans med en tredje, för enkelhetens skull brunhårig, vän köpa en ponny. Pållen i fråga stod med näsblod, flughuva och astma när kontraktet skrevs på, och frågan om detta verkligen var ett bra köp hängde i luften ovanför våra ovetande huvuden. Han var ju underbar! Helt perfekt! Och så söt! Och vilka ögon...

Så vi köpte honom. Han blev vår läromästare i innebörden av ordet envis och det ständigt sönderkliade insektstäcket blev föremål för tre tolvåringars tappra lagningsförsök. Det var ungefär vid det tillfället som jag insåg att jag för rikets välmåendes skull inte borde bli varken sömmerska eller kirurg. Alltmedan täcket knöts ihop med ärrliknande lagningar i allehanda färger, pågick kompromissandet med vår envisa och högt avgudade ponny. Efter många om och men kom vi fram till att det bästa sättet för att kunna genomföra en uteritt var att backa honom de första hundrafemtio metrarna, för att därefter vända honom så snabbt att han överrumplades till att glömma bort sin egen ovilja att ridas ut ensam i skogen. Det fungerade i nittio procent av fallen, och då återstod bara problemet att ponnyn dessutom hade en förkärlek till att springa. Helst så fort att virrvarret av grenar kom susandes i hundranittio mot hans små inverkningslösa ryttarinnor. 

Ryttare brukar benämnas i termer om goda chefer och slitstarka och tämligen målinriktade anställda. Det må finnas en sanning i det, men frågan är om det inte är just envisheten och idérikedomen som är ryttarvärldens största gemensamma nämnare. Men det är klart, vem anser inte att goda chefsegenskaper handlar om att med nålen i högsta hugg klippa sönder ett par skrikrosa trosor för att lappa igen den av misstag sönderslitna kavajen, och vem skulle inte avguda en ledare med förmågan att inte bara överleva hela dagar på äpplen och nudlar, men som också provsmakat allt från havre och hö till gräs och maskrosblad?