Könslig baksida

Nagellacksmålning, enormt klädutbud och bjuddejter till trots - det finns oförnekliga nackdelar med att födas till det kvinnliga könet. Det har med största sannolikhet inte gått någon förbi, men utifall att det finns någon världsfrånvänd stackare där ute så ämnar jag upplysa eder om att flickor, oavsett hårfärg och favoritstrumpor, några dagar varje månad vanligtvis drabbas av någonting som kan likställas med röda fallet eller någonting som är (citat från valfritt reklaminslag) "pinsamt, besvärligt och skamligt"på samma gång. Ja, ni fattar. Jag snackar lingonvecka.

Inte nog med att många små flickor luras till att längta efter menstruationsintåget ungefär på samma sätt som femåringen varje julafton suktar efter tomtens julklappssäck - när den väl kommer finns det ingen återvändo. För vissa tjejer är den hänsynslöst regelbunden, medan den för andra kommer med en nyckfullhet som ställer höga krav både på krisberedskap och sista hjälpen-kit. Bad, vita klänningar och lägerverksamhet utgör inga undantag i det som kallas för menstruationscykeln - den kommer likförbannat oavsett (eller kanske på grund av) önskningar om en uppskjutning på i alla fall två ynka dagar. Den är obeveklig.

Bortser man från de rent praktiska bekymren med ständig tampongberedskap och mensskyddslager i väskan, och bortser man från den rent förnedrande tanken på synliga bloddroppar när situationen slunkit ur händerna, återstår dessutom frågan om pengar. En tampongförpackning med 16 vita löpare kostar kring trettio kronor att införskaffa. Tilläggas bör att för den regelrätta blödaren, som enligt rekommendationerna (för att undvika tampongsjuka) byter skydd var sjätte timme, och vars blödningscykel varar i normala fem dagar, konsumeras under en enda blödningssession drygt 20 tamponger. (Om du är kille så är det nu du ska hurra av glädje över din seger i det genetiska lotteriet).

Men, gott folk, för första gången på väldigt många år finns det ett möjligt alternativ - ett mensskydd som kan användas vid inledningen av den förväntade första mensdagen, som inte genererar tampongsjuka (om ni inte vet vad det är - googla inte - ni mår bra av att inte veta) eller miljöskuldkänslor. Ett mensskydd som räcker i flera år, och som inte kostar mer än inköpskostnaden vid det enstaka köptillfället. Menskoppen. Smaka inte på ordet, för det tillhör mig veterligen inte ett av de myspysklassade i den svenska vokabulären. Faktum är dock att ordet är ytterst informativt, för det är precis vad det låter som. En kopp som samlar upp mensblodet, och från och med nu får ni fantisera fritt om hur händelseförloppet i själva verket ser ut. Jag har ärligt talat inte full koll.

Jag har ägnat de senaste dagarna åt en frenetisk menskoppjakt i de olika apotekens sortiment. Konversationerna med apotekspersonalen kan sammanfattas på följande vis:

Apotekare: Kan jag hjälpa dig med någonting?
Jag: Jo, jag söker efter en menskopp. Säljer ni det?
Apotekare: .... En vad, sa du?
Jag: En menskopp.
(Tystnad)
Jag: Alltså ett slags mensskydd, som tampong eller binda, fast det är ingen tampong eller binda utan en menskopp. (Inser svårigheten i att beskriva någonting som jag själv knappt vet vad det är, för någon som inte har den blekaste aning)
Apotekare: ...
Jag: Har ni menskoppar på lager tror du?
(Apotekaren ser sig omkring som om vi diskuterar ett riktigt förbjudet ämne i de heligaste av trädgårdar, alternativt just gett oss i kast med att langa knark över polisstationens disk. )
Jag: (något otåligt) Kan du kolla om ni säljer menskoppar tror du? Göra en sökning i datorn kanske?
Apotekaren: (drar djupt efter andan med en djup bekymmersrynka mellan ögonbrynen) Nej, alltså, SÅNT säljer vi inte här.
Jag: Nähä. Okej, vet du var det kan finnas då?
Apotekaren: (med vild blick och en uppsyn som om hon vill sjunka genom jorden, månen och mars) Nej!

Jag besökte fem olika apotek, och fick ovanstående bemötande på tre av ställena. På ett av de två mer vänligt inställda ställena gjordes en sökning på menskoppar, och jag fick en (förvisso ganska dålig) vägbeskrivning till närmaste apotek med varan i lager. Den gemensamma nämnaren mellan apotekarna i de menskopprädda apoteken var åldern - och det är nog det som fascinerar mig mest. Kvinnor i femtioårsåldern torde vara bland de mest erfarna och förstående vad gäller just menstruationsbekymmer och längtan efter en enkel lösning. Jag hade visst fel - det var först när apotekarnas ålder understeg tjugofem som bemötandet kändes varmt och omhändertagande. Kanske är menstruation fortfarande ett tabubelagt ämne bland femtioplussgenerationens apotekare?