"Ett liv efter döden? Nej, det tror jag inte att vi får. Det viktiga är att vi lever kvar i minnet hos de som älskar oss." Jag och en av damerna är mitt uppe i en av många livsfilosofiska diskussioner. Jag minns mitt första möte med henne, hur jag knackade på dörren och gick in i rummet som var beslöjat av den där känslan av sömn som alltid hänger kvar en stund in på morgonkvisten. Hon utstrålade redan då, innan vi yttrat ens ett enda ord till varandra, en medmänsklighetens värme. Jag inbillade mig att värmen strålade ut i rummets alla vrår och inneslöt vartenda dammkorn i rummet. 

På den långa tågresan från Luleå till Stockholm förra helgen snubblade jag av ren slump in i en av de tre som jag delat vagn med på vägen upp ett dygn tidigare. Trettio års åldersskillnad kombinerat med våra totalt olika personligheter - han, slöjdläraren, som beskrev sig som fyrkantig och jordnära, och jag, den tjugoåriga livsromantikern som är nästan pretentiöst förälskad i tron på jämlikhet och samhällsutveckling - gjorde samtalet till någonting utöver det vanliga.

Vi slog oss ner på de två enda tomma platserna i restaurangvagnen. Runtom satt sällskap i ömsom vördnadsfull, ömsom illamående (misstänker jag utifrån den grönaktiga pigmenteringen) tystnad. De hade sprungit fjällorienteringen BAM, fick vi höra från ett smörgåsätande men inte särskilt pratsamt par mittemot oss.

Efter att ha betat av de vanliga frågorna om meningen med livet och pedagogikens konst roade vi oss med att betrakta de andra passagerarna.

"Vem, i den här vagnen, skulle du utan tvekan kunna lämna din väska till?"

Svaret är egentligen underordnat resonemanget och grunden till den bedömning vi gör. Vid bordet mitt emot satt fem sardinlikt inklämda personer. Jag skulle lämna min till killen med de snälla ögonen, det mahognybruna håret med gräddiga slingor i. Hans kompis, med kycklinggult hår i bakåtslickad, fet frisyr och tillbakalutad hållning, vann varken mitt eller slöjdlärarens förtroende.

"Det är någonting med ögonen", kom vi överens om. Å andra sidan såg gulhåringen ut att vara mer benägen att somna och på så sätt bli av med den imaginära väskan av rent slarv.

Kanske hade vi helt fel. Kanske satte vi vår tilltro till norrbottens största brottsling. En sak är dock säker - vi litar både naivt och relativt ohämmat på vår förmåga att bedöma människors pålitlighet. Att vi inte ens kan motivera hur känslan av tillit uppstod tycks inte störa oss.

Hur många människor går vi miste om i vår tilltro till förmågan att känna in hur andra människor är? Vi är snabba att döma och bedöma, men kanske är den allra mest imponerande färdigheten att bevara öppenheten och ge medmänniskan både en första, en andra och en tredje chans att göra intryck.