Låt oss tvätta en maskin. (Kom igen, det blir kul!)

 Efter två veckors svettfyllt leverne känns den inbokade tvättiden som ett slags himmelskt löfte om ett bättre liv. De väl luktingjutna kläderna hånglar så intimt och bakteriefrämjande i tvättkorgen att risken för att de ska sammanväxa till en gångkapabel varelse känns överhängande.

Innan klädhögens ben utmynnat i gångbara fötter, giljotinerar vi den illaluktande varelsen och bär ner den i två IKEA-kassar till den bokade tvättstugan. Den ena maskinen fyller vi med klädvarelsens vita hälft, och den andra fylls med en mörkare kroppshalva. En slags euforisk stämning sprider sig i rummet när vi inser att vi är i god färd med att överrumpla bakteriehärden med citrusdoftande tvätt- och sköljmedel.

Maskinerna drar igång med ett lejonvrål. Skadeglädje är den enda sanna glädjen, och vi frossar i segeryra.

Ett tag.

Tills vi inser.

Att vi tagit fel på tvättid.

Efter femhundra dubbeltittningar på tvättschemat konstaterar vi att

1         -    Vi har tio minuter kvar av tvättiden

2         -     Nästa lediga tvättid är imorgon bitti

Den ena maskinen stängs av med en knapptryckning, medan den andra kräver en något mindre inställsam mängd våld. Helst en kofot, hammare och hot om bombning. Till slut öppnas så luckorna, och ut vandrar två klädmonster. Det ena väger som en fet labrador, och det andra ska vi inte tala om. Handfallna vallar vi ner varelserna, som nu luktar som en blandning av svett, citrus och en odefinierbar mängd uppvaknande bakterier, i kassarna.

Påsarna ställer vi i förrådet. För säkerhets skull låter vi låsa dörren med ett hänglås innan vi åter går upp i lägenheten för att ladda batterierna för nästkommande dags tvättäventyr.

Det är närapå en gudagåva att få möjligheten att kliva upp klockan sju en lördagmorgon för att övermanna illaluktande tvättmonster. Vi vågar oss inte längre på att dra in och utvärdera den förmodat vidriga lukten. Klädhögen har fått fötter, och den väger om möjligt ännu mer än kvällen innan. Vi vräker in monstren i varsin maskin och trycker för andra gången igång tvättprogrammet. Hoppet har återvänt. Vi ska segra. Tvättiden är vår. Nu kan ingenting gå fel.

Vi kommer tillbaka en och en halv timme senare.

Plockar ur den vita maskinen.

Den svarta maskinen.

Och den grisrosa.

Grisrosa.

En del av klädorganismen har spridit sina kulörta egenskaper till omgivningen, och det löper en slags vedervärdig äckelrosa tråd genom hela tvätthögen. Inte ens efter de många timmarnas torktid har färgen försvunnit. Inte fukten heller, för den delen. Hälften av kläderna är torra. Resterande luktar av blöt citrus och stirrar på oss så som bara regelvidrigt våta kläder kan göra. 

Faktum är att det fem kvadratmeter stora överkastet är så blött att det kan vridas ur. T-shirten med irrelevant text på har kvar något slags svettringar under armarna, och byxorna är så fuktiga att det enda möjliga torksättet tycks vara att låta dem kräla upp och omsluta benen under den kommande dagen.

Jag hatar att tvätta. Det finns ingenting som är så kränkande, felfyllt och frustrerande. Blött. Hopplöst. Komplikationsfyllt.

Om ni under de kommande åren uppfattar en accelererande lukt av otvättade kläder så vill jag hänvisa till detta blogginlägg som en slags förmildrande omständighet.