Utflyttad fågelunge

Tre veckor har snart gått. Lattjolajban lämnar över stafettpinnen till det vissa kallar Läkarutbildning och andra kallar Föreläsningstristess och Tentaångest. Den mest frekventa frågan, utom möjligen den om "vänta-nu-vad-var-det-egentligen-du-hette" (som tids nog får en slags pinsam och sirapsseg glans över sig), rör orsaken kring varför i all världen vi alla är här. 

Historierna bakom valet är många och lika varierande som utbudet av frisyrer i det drygt hundrasextio personer stora folkflödet som utgör vår klass. (Det räknas för övrigt kallt med att åtminstone trettio av oss ska kasta in handduken och fly fältet). För somliga är yrket ett kall sedan barnsben, medan andra kommer med det fördomsinfriande svaret att "yrket liksom flyter i blodet".

För egen del har veckorna som utflyttad och föräldralös inneburit insikter om helt andra saker som pyr i genomet. Plötsligt kommer jag på mig själv med att leta torktrasor (precis som mamma) för helhjärtad utrotning av fingeravtryck på mikrovågsugn och skåpluckor, och när jag öppnar tidningen är sportdelen, till skillnad från förut då den snabbt bläddrades förbi och lämpades över till pappa, föremål för ingående och engagerad läsning om morgnarna.

Mest omtumlande är kanske längtan efter att sparka på en fotboll, någonting som jag själv har ägnat ytterst sparsam uppmärksamhet men som lillebror desto mer dedikerat ägnar sig åt. Det känns ärligt talat lite märkligt att kunna gå runt i sömndrucken morgonlunk utan att behöva manövrera genom ett femhundra fotbollar stort minfält.