Våra fem sista dagar bjöd på en innehållsförteckning lika omfattande som närbutikens inlagda gurka med en hållbarhet på ett halvt decennium. På tisdagen ägnades fler timmar åt hårfix och sminkning än vad som lagts ner på motsvarande aktiviteter under de senaste tre åren. Klasskompisar och parallellklasselever blommade ut i allt från 70-talsklänningar till supertajta sjöjungfruklänningar och det var nog första gången på tre år som inte en enda av oss hasade runt i ludna mjukisbyxor och collegetröjor.
Bakom oss ligger numer tre år av bergstoppar och dalgångar. Tre år av pendlande mellan intensivplugg och välbehövligt slappande. Tre år av minnen och personlig förändring.
För mig och många andra har gymnasiet varit en chans att börja på nytt. I en klass med personer från vitt skilda världar, där endast ett fåtal kände varandra sedan tidigare, uppstod möjligheten att från första dagen vara en person som inte riktigt fått tillfälle att träda fram i högstadiets socialt kontrollerande miljö. Den blyga lilla tjejen som aldrig tidigare vågat räcka upp handen, befann sig plötsligt i en miljö där ingen förväntade sig varken tystnad eller platstagande av henne. Hon fick välja själv. Och hon, tjejen som sedan barnsben blivit mobbad och nedtryckt i skoskaften, fick en ny startplatå där ingen visste om att hon var van vid att bli illa behandlad. Plötsligt kunde hon vara sig själv utan att behöva gömma sig i hörn eller springa fort mellan lektionssalarna. Från en termin till en annan behövde hon med ens inte fly hatiska blickar eller elaka kommentarer.
Vi kom från olika skolor runtom i Sverige och utgjorde tillsammans en klass på den norrbottniska lilla stadens naturbrukgymnasium. Under vårt första år krockade matteprov med koutsläpp, och vi tilläts släppa pennorna och rusa ut i solskenet med gröngräset slickandes mot fötterna för att iaktta de ystra djurens framfart mot beteshagens frihet. Vi vande oss vid den lilla skolans välvilliga tolerans mot olikheter, och blev del av en gemenskap där stöld, klotter och förstörelse inte var tänkbart. En mobiltelefon som glömdes kvar på skåp eller i korridorer utgjorde inte längre källa för panik eller oro. Faktum är att telefonen, eller vilken annan pryl som helst egentligen, med största sannolikhet skulle ligga kvar på samma ställe som vi lämnat den på, oavsett hur lång tid som passerade. Det var en känsla av familjär sammanhållning och trygghet som spände över skolans alla elever och personal. Vi stal inte. Vi klottrade inte. Vi förstörde inte. Men viktigast av allt var nog ändå att vi inte skadade, utan accepterade, varandra. Sneda blickar på grund av klädval var ett minne blott, och finkläder väckte plötsligt större uppmärksamhet än mjukisbyxor, hästkläder eller träningsbrallor.
Vår klass utgjordes av personer som i största möjliga mån var olika varandra. Vi såg olika ut, pratade på olika sätt, var vana vid olika behandling och, kanske tydligast av allt, vi hade vitt spridda intressen. Medan några hade förälskat sig i den värld som spel och manga bjuder på, föredrog andra att leva livet i hästmularnas tecken. Vi gillade olika - och det var okej.
Många av oss har genomgått enorma förändringar, dels fysiskt, men framför allt som personer, under de tre år som vi har delat med varandra. Vi har vuxit upp, gått från att vara små skitungar till att bli lite större skitungar. Vi har knutit band, gått från att vara främlingar till att tycka om varandra eller rentav bli totalt oskiljaktiga.
Igår stod vi inför slutspurten. Tillsammans satt vi på en bänk i kyrkan och lyssnade på rektorns tal, grät till vackra sånger och gratulerade varandra till de prestationer som vi under åren har lyckats med. Vi kramade våra mentorer hejdå, och traskade ut ur kyrkan med ett brunt kuvert, en rosaröd ros och en blandning av lyckorus och separationsångest i kroppen. Vi skrek oss hesa och sjöng falskt tillsammans på ett flak som skumpade in till folkmassan som samlats i stadskärnan. Med ömma fötter och måttligt misshandlade halsar rullades vi tillbaka på traktorflaket, äntrade skolområdet och ägnade kaotiska minuter åt att fylla studentmössors innandöme med hälsningar och namn.
Plötsligt var det bara slut. En lång vecka låg bakom oss, och tre år hade slagit igen sina portar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar