Tiden Före Det Hände

För tretton år sedan lanserade en tingest som skulle förändra världen för alltid. Jag har bara vaga minnen av tiden Före Det Hände. Fragmenterade minnesbilder av fingrar på knappar existerar i det fördolda bakom pannbenet, och långt bak i huvudet ståtar en bild av en röd pryl med lur, sladd och siffror som gick att snurra på. Ibland hände det att samtalen gick fram, men oftast fick man vänta en dag eller två på att den andra lusläst samtalslistan och bestämt sig för att ringa upp.

För egen del kan jag inte undgå en slags längtansfull, nostalgisk glans i ögonen vid tanken på min första telefon; en hopfällbar Samsung vars funktioner var få men oslagbara. Den gick att ringa och spela svartvitt, hederligt Snakes med och, viktigast av allt, den godtog smsande utan ögonkontakt mellan skärm och användare. Den var silverfärgad och jag var hästtjej. Den hängde i ett band runt halsen och doppades åtskilliga gånger i vattenfyllda hästhinkar utan att degraderas till vare sig snigelfart eller ond bråd död. Faktum är att den motstod det allra mesta, och det var inte förrän jag av misstag tog en dusch med silverkompisen tryckt mot örat som den började sjunga på sista versen, och då pågick ändå dödsryckningarna i åtminstone tre dygn under vilka den fortfarande gick att använda.

Om mobiler vore att anse som själafyllda liv, skulle jag vid det här laget sitta bakom både lås och bom med en livstid av instängdhet som framtidsprognos. Återbesöken på telefonbutiken i staden har blivit så många att försäljarna kan rabbla familjens namn såväl som vilka märken och upplagor av mobiler som under årens lopp nått livets slutskede i vår ägo. Faktum är att den mörkhåriga och alltid lika tjänstvilliga telefonförsäljaren tycks ha en enastående översikt över alla telefonöden som genomgåtts av vår familj under de senaste tretton åren av trådlös pekskärmsfrenesi.

Det har åtskilliga gånger hänt att en eller annan simoduglig telefon tvättats i tvättmaskin eller simmat spasmdanser i smältande vårsnö. Resultatet blir, förutom begravning och vink-vink med vita näsdukar, ett antal veckor utan pektelefon. Aldrig - och jag upprepar - aldrig är en människa så ensam som när pektelefonen lämnat jordelivet och efterträds av knapptelefon eller tomrum. När den egna följeslagaren inte längre är en följeslagare utan en stendöd svikare, blir nutidens utbredning av smarta telefoner synlig på ett helt nytt sätt. På lunchen åker de upp och på rasterna tycks varenda hand upptagen med knappandet på en flottig pekskärm. Värst av allt är kanske ändå den bisarra ensamhetskänslan på toaletten. Helt avskärmad från omvärlden, utan någon form av sociala medier eller youtubeklipp lämnas den smartphonelösa till sitt torra, tråkiga öde, endast tillägnad sällskapet av kartonglikt toalettpapper.

Hur överlevde folk utan smartphones? Hur var livet utan facebook på toaletten och instagram på väg till sjukhuset för akutoperation? Jag minns inte riktigt, men på den tiden gick nog hela världens befolkning runt med en känsla av att någonting exceptionellt viktigt fattades dem.

Musungar är ruggigt söta. Inte för att det har någonting med smarta telefoner att göra, men ändå.