När jag var liten tillhörde trädklättring och äppelpallning vanligheterna. Eftersom jag inte tyckte om själva idén att ta utan tillåtelse, gick jag och kompisen och knackade på hos de betydligt äldre grannarna.
"Hej." Sa vi med nervösa stämmor. "Får vi palla äpplen från er?" Det fick vi.
En av den gångna veckans kvällar förgylldes av äppelplockning i ett av Täbys många vildäppelträd - gott (och roligt).
Skansen bjöd på sju hundra liter regn, glada kor, getter och hönor och mindre lyckliga björnar och lodjur. På sätt och vis gläder det mig att djurparksbesök genererar obehagsstick i hjärtat - djuren borde inte vara där. De ser inte lyckliga ut. Det är inte naturligt att stängas in på få kvadratmeter med pekande och skrikande ungar rännandes framför staketet. Så jag gör som tidigare år och väljer att undvika allt vad djurparker, zoon och cirkusar heter. Det är inte värt det.
Min söndag började magiskt med en löptur till, runt och från Rönningesjön. Träningsvärksstela ben övervägdes av kylig höstluft i lungorna, ny natur i sikte och växlande underlag mot fötterna. Att bli hög på löpning är ett alldeles särskilt slags endorfinrus som inte kan jämföras med någonting annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar