Identitetskris

Det senaste året har jag varit hon som försöker följa kursledarnas råd och studera på fritiden för att hänga med i utbildningens berg-och dalbana. Den senaste månaden har jag varit hon som pluggar järnet och har lagom ångest inför tentamen. Veckan fram till i onsdags var jag hon som pluggade dygnet runt med historiens bästa pluggkompis. I onsdags var jag hon som skrev tenta hela dagen. Nu då? Vem är jag nu?

Om det inte finns ett tillstånd som benämns som post-tentamisk identitetskris, så får det här bli blogginlägget som sätter begreppet på kartan. Jag känner mig lite som en toalettrulle när pappret är slut, som en ketchupflaska utan innehåll, som salt utan smak, som en diskborste utan borst och som ett x utan funktion och ekvation.

De senaste dagarna har jag ägnat åt helhjärtade försök att skapa en ny identitet. Jag är hon som cyklar i flera timmar, hon som springer som en duracellkanin tills hon inser sig vara kissnödig av allt te på morgonen, och som kommer till insikt om att Stockholm förmodligen är den glesast toalettbefolkade staden i hela världen - möjligtvis utkonkurrerad av någon avlägsen öken eller så.

Jag är hon som skriver text på text om hur kroppen fungerar; texter som senare kan tryckas på lokaltidningens ungdomssidor i syfte att antingen bläddras förbi av någon sommartrött tonåring med akne och fett hår, eller att läsas av någon stackars yrkesskadad biologilärare som per automatik slukar texten innan en medveten tanke ens har hunnit korsa frontalloben.

Jag är hon som letar upp affären som ligger en timme bort på Google Maps. Hon som köper tre kilo potatis och tusen andra tunga saker som kan stå i skafferiet tills de skaffar ben, öppnar skåpdörren och gör små tappra rymningförsök. Detta kan faktiskt vara det mest innovativa jag gjort hittills, för när potatisarna börjar rymma kan jag per automatik bli hon som springer runt med en håv på innergården och ropar "var ääääär ni?" medan grannarna stirrar konstigt och skakar på huvudet vid sina tiotusenkronorsgrillar.