I jakten på andra grenar att ägna mig åt åkte både längdhoppsskor och sprintskor på i hopp om att något slags dold sprinttalang skulle dölja sig bakom min bevisligen så gott som obefintliga spänstkapacitet. Jag kastade då och då ett skeptiskt öga mot de konditionstränande skidåkarna som samlade metrar på rundbanan, och när långdistanslöparna med sina ibland milt sagt skojiga löpstilar och spaghettismala kroppar hamsterhjulssprang varv efter varv rynkade jag mest på ögonbrynen och konstaterade att kilometersamlande är en sport antingen för totalt hjärntvättade eller fanatiskt självplågosökande själar.
Tänk så rätt jag hade.
Tidigare idag stod jag så själv där på startlinjen med tävlingslinne och gåshudsframkallande sommaranpassade shorts. Startskottet skar som en dov kniv genom oljudet från bron ovanför våra huvuden, och under den numer välbekanta förvirringens första sekunder in i loppet studsade fötterna känsellöst mot grusgång och småstenar. Hamsterhjulslöpande långdistansare och kilometermatande skidåkare flydde bak i tankegångarna medan benen sprang lydigt längs den idylliska banan på Kungsholmen i Stockholm.
Kilometer efter kilometer betades av med illamående till följd av en otaktiskt stor frukost dunkande i kroppen och psykande i huvudet. Med tre kilometer kvar till målgång slingrade sig tankarna i vanlig ordning mot förbjuden mark med löften om lustfylldheten i att kliva av i förtid och gå sista biten eller att slå sig ner på kajkanten och nonchalant dingla med mjölksyrafyllda fötter över vattenytan.
- Första tjej! Hojtade en röst med den dialektala melodi som avslöjar stockholmsursprung med en ofrånkomlig säkerhet.
Jag är fortfarande av åsikten att lång- och medeldistanslöpning är ämnat för hjärntvättade alternativt fanatiskt självplågosökande själar, men skillnaden idag är att jag själv räknar mig till gruppen springfrälsta. Ett lopp som har påbörjats kan inte brytas, och krampande muskler är ett fenomen som går över om huvudet härdar tillräckligt länge. När armarna är fyllda av mjölksyra tvingas tankarna till fokus på de trots allt välfungerande benen, och när lägre extremiteter piper valptjut av trötthet faller hoppet obönhörligt till hållning, andning och löpteknik. Springandet blir ett taktiskt rävspel där hjärna och kropp arbetar i symbios för att lura den andra. Varje steg blir en anpassning till nya förutsättningar där den främsta motståndaren inte är personen med nummerlapp bredvid, utan hjärnspöket bakom vänster öra som viskar fula ord om bot och bättrande avhopp när luftrören stryps och benen kämpar i mjölksyraträsket.
Ingenting slår euforin vid målgång. Ingenting slår känslan av lättnad när sista löpsteget är taget och benen får sakta in och energidepåerna fyllas med vattenåterbäring och banankrafter.
- Första tjej, grattis! strålar en kvinna med iPhonen redo för anteckningar av namn och startnummer.
- Tack! Jag försöker stråla tillbaka på samma sätt, men inser att glansen förmodligen mattas en aning av den halva kanelbullen som ligger intryckt i munnen och som bidrar till vissa talsvårigheter.
- Ja, men just det, säger kvinnan och kastar en pricksäker blick över axeln.
- Du ska ju få en sak, fortsätter hon och vänder hundraåttio grader efter löftesavläggning om att jag inte ska röra mig ur fläcken. Det är ett lätt löfte att hålla, för i ärlighetens namn står skorna rätt trivsamt välplanterade i gräsmattan medan kanelbullen processas på högre instans.
När kvinnan återvänder kramar högerhanden med stolthet runt en vit knöl av bomullstyg.
- En tröja! Hon strålar som tusen solar och sträcker över tygplagget medan jag funderar på potentiella användningsområden. Baksidan pryds av en imponerande stor Boxer-logga och framsidan av orden "Race for a change". T-shirten är skrynklig och åtminstone ett nummer för stor, men jag packar med stor vördnad ner den i tygpåsen och flinar förtjust vid tanken på kombinationen skrynklig motionslopps-T-shirt, partykjol och glansiga strumpbyxor samtidigt som längtan efter dansgolv och kvällsmusik växer sig tre grader starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar