En kollektiv suck av väntansfrustration

Jag roas måttligt av bussåkande och undviker i största möjliga mån rusningstidernas kvalmiga tunnelbaneträngsel. Faktum är att jag har svårt att se det charmiga i att sticka näsan i slumpvis utvalda främlingars armhålor, och just känslan av att klämma ihop sig tillsammans med ett myller av yrvakna tvåbeningar känns väldigt sällan tilltalande. 

Ändå är det inte nos-mot-armhålskontakt eller ens myrstacksträngsel i morgondimman som förefaller minst tilltalande med åkturen mellan hem och universitet. Högst på listan står i stället de frustrerande minuterna av väntan som föregår varje busstur och tunnelbanefärd.

I rusningstrafik handlar det i regel om en väntan motsvarande tre minuter och fyrtiosju sekunder (jag lovar). Under detta pärlband av skälvande väntanssekunder står vi där på rad, vi väntande, med mobiltelefonerna i handen. Vi håller oss maniskt uppdaterade via facebook; intresserar oss för vad kompisens exflickväns bästa väns kusins farmor pysslar med så här på torsdagsmorgonen och känner kanske att vi fyllt ett slags hålrum i bröstet när bilden på högstadiekompisens bästa väns nybakade cupcakes dyker upp på skärmen.

Det ska erkännas att jag blir en aning besviken när min trots allt bisarrt utvidgade facebookvänkrets inte förmår producera ett statusflöde värdigt att uppehålla mig på min fyrtiofem minuter långa enkelresa. När en minut och fem sekunder fortfarande återstår i väntan på den marshmallowlikt fullproppade bussen återstår plötsligt inte en enda oläst kommentar eller statusuppdatering.

Det är ungefär i det stadiet som jag suckande stoppar ner telefonen i jackfickan för hundrafemtioelfte gången, lyfter blicken och sveper över den väntande skaran som pillar frenetiskt på telefoner, lyssnar på musik eller stirrar rakt ut i tomma luften utan att visa minsta tecken på sug efter mänsklig interaktion.

Det är också ungefär då, eller kanske möjligtvis några sekunder senare, som jag tenderar att försöka inleda det som vi på facebook kallar "chatt", men som i verkligheten refereras till med orden "samtal", "konversation" eller "social interaktion" (jag var tvungen att slå upp begreppen i ett lexikon för utrotningshotade fenomen).

I all ärlighet har min förmåga att öppna dessa spontana samtal möjligtvis en viss utvecklingspotential. Min första öppningsfras "jaha, vilket håll ska du åka mot då?" genererade visserligen ett trevligt samtal, men var förmodligen inte helt passande på en slutstation (för den oinvigde; slutstationernas tåg går alltså bara åt ett håll) och dagens typiskt svenska "usch, vilket trist väder" kändes inte heller helt rätt.

Nästa gång får jag helt enkelt försöka med någonting en aning mer sofistikerat. Typ; "vilken sorts pumpa föredrar du?" eller "jaha, så hur många gånger tror du att man kan stampa på Eiffeltornet innan det faller ihop då?"