Anonymitet

Jag är en tjuvlyssnare. En sådan där som i tecknade filmer får elefantstora öron när vibrationerna som avslöjar en hemlighetsviskning sprider sig i ett rum. En sådan där som tappar fokus på det egna samtalet när någon i närheten yppar ett ord som för tankarna mot tabu och personligt. En sådan där som kan sitta på bänkar och lyssna på främlingars samtal med hörlurarna instoppade i öronen som ett slags vilseledande alibi. 

I en stad som Stockholm är tjuvlyssnandet en både tillfredsställande och resurskrävande hobby. Samtalen är ogreppbart många och urskiljandet av en specifik konversation mitt i sorlet från hundratals, ibland tusentals, människor ställer höga krav på tjuvlyssningsförmågan. 

I lika hög omfattning som svårighetsgraden för en inbiten tjuvlyssnare ökar i storstaden, i lika hög grad ökar lockelsen i främlingarnas samtal. Tjuvlyssnaren är nämligen inte ensam om att uppfatta den anonymitet som en storstad bjuder. Det pratas vitt och brett om jobb, relationer, personliga bekymmer och hemska gynekologer. Förmågan att viska går förlorad till förmån för tryggheten som det ständigt omgivande sorlet ger upphov till. Oavsett hur högt du pratar kommer ingen att kunna uppfatta vad du säger.

På tunnelbanestationen virvlar samtalen förbi med ett stjärnfalls hastighet.

- Hon har sååå snygga bröst, lovar en tjej med en klar stämma som snart försvinner i vimlet.

- ... och han kunde bara inte förstå att det sårade mig när han sa sådär. Ibland blir jag bara så himla less.... 

- Om du kan vara tyst och duktig nu tills tåget kommer så ska du få en glass när vi kommer till Skansen. Kan du göra det för mamma, gumman? vädjar en kvinna till ett rödgråtet barn.

Bristen på blygsamhet blir befriande. Människor som kanske aldrig skulle ha dykt upp i min värld har plötsligt både bevisat sin existens och lämnat avtryck. Ibland minns jag dem efteråt, oftast inte. Raddan av konversationer som sveper förbi i ruschen glider in genom det ena och ut genom det andra örat, och det är gott så. Tjuvlyssnaren i mig har fått sin dos, och någon lagringsenhet har jag inget kännbart behov av. Leva i nuet? Jag vet inte, men om inte annat är det en mer smickrande förklaring än ursäkten guldfiskminne.