Att den nittonåriga versionen av mig skulle stå här idag, med fem och ett halvt år läkarstudier förlagda i Stockholm framför fötterna var det nog ingen som vågade hoppas på. Jag hatade ju Stockholm, även om jag, i ärlighetens namn, inte hade särskilt stor koll på staden utöver Arlanda flygplats och Drottninggatans mördarsnigelklibbiga trängsel.
Min första vecka som stockholmsbo har av många anledningar helhjärtat ägnats åt att överbrygga det enorma kunskapsglapp som mitt livslånga fjollträskhat har bidragit till. Döm om min förvåning när jag insåg att stockholmare på många plan är i det närmaste identiska med den norrländska skara människor som jag under uppväxten stött på. För - hör och häpna - även stockholmare undviker i mesta möjliga mån att sitta bredvid någon annan på bussen. Skillnaden mot Piteå är att kriget för det egna stjärtutrymmet utövas under betydligt högre tryck än i min hemstad, där snittantalet bussresenärer på de bussar jag brukade åka med i regel låg kring två eller tre. Per dag.
Även stockholmare är måna om att hinna med bussen. De springer med samma beslutsamma målmedvetenhet, samma sneakershaltande gång och feberglansiga blick. Skillnaden är bara att när stockholmarna missar en buss, är väntetiden till nästkommande i snitt två minuter och tio sekunder. Ungefär.
Under mina många utflykter i närområdet har jag iakttagit ett mystiskt djur. Jag googlade, och kom fram till att det handlar om mördarsniglar. Först funderade jag på om de kan vara anledningen till att stockholmare låser dörren om sig både dag och natt, men nu har jag kommit fram till att sniglarnas existens i själva verket måste vara ett slags statement från djurvärlden om att stockholmsstressen behöver en långsammare motvikt. Andas in. Andas ut, liksom.
Eftersom jag har fem och ett halvt år på mig att smälta in i mängden, anser jag att det är lika bra att ge sig in i leken med en gång. Steg ett är observation, steg två är imitation, och steg tre repetition. Steg fyra tar jag till när det inte riktigt gått som jag har tänkt mig. Ibland är det inte helt enkelt att observera och förstå vad som egentligen försiggår mitt framför ögonen.
Ta tunnelbanan som exempel. Jag hade rest en timme enkel väg till Fruängen för att handla galgar på IKEA, och skulle ta tunnelbanan tillbaka. Efter att ha fått tågdörrarna stängda mitt framför näsan på mig, slog jag mig ner på en stjärtmosande bänk i väntan på nästa farkost. Uppslukad av Wordfeud och andra högst kvalitativa tidsfördriv måste jag ha missat åtminstone tre tågs avgångar på andra sidan perrongen. När mobilens batteri började nynna en liten envis klagosång tvingades jag se mig omkring och inse att perrongen var tom sånär på en man i femtioårsåldern som satt på bänken bredvid mig. Eftersom vädret var för tråkigt för att kunna diskuteras drog jag till med det enda samtalsämne min oerhörda fantasi kunde komma upp med.
"...Hm... Åt vilket håll har du tänkt åka?" frågade jag med blicken vänd mot den smartphoneslukade femtioplussaren. Det dröjde några sekunders tystnad innan det gick upp för honom att tjejen med träsmak i rumpan och frysande armar faktiskt pratade med honom.
"Ja, alltså, jag hade tänkt ta ett tåg faktiskt..." Konstaterar han med ett tonfall som får mig att undra om jag har missat någonting.
"...Ja, alltså, åt vilket håll har DU tänkt åka?" Frågade han när tystnaden liksom inte ville släppa taget om bänken.
"Ärligt talat - jag har INGEN aning. Jag är från Norrland." Säger jag som om det skulle vara förklaring nog.
"Jaha." Han kollar på mig. "Jo, alltså, det här är ju en ändstation, så tågen går liksom bara åt ett håll."
Jag gör en mental stödanteckning och känner att jag vid samtalets slut kanske inte riktigt har uppfyllt kvoten som stockholmare (hans förvånade ansiktsuttryck när jag inledde ett samtal, och det genuina tacket för en trevlig pratstund antydde att det nog inte hör till sedvanligheterna att bete sig på det sättet) men att jag åtminstone lyckats undvika såväl samtalsämnet väder som att ta död på telefonen vars GPS-funktion vid resans slut återigen skulle bevisa sin ovärderlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar