Sommarens första dag

Snällt räknat återkommer den typ av långtida planlöshet som idag inleds om en sisådär 46 år, förmodligen mer med tanke på att pensionsåldern knappast lär stanna på dagens nivå. För att uppfylla någon slags inre självbild av fullkomlig mindfulness och fjäderlätt morgonglädje, inledde jag sommarlovet med en springtur på stranden.

Fåglarna kvittrade (skrek frenetiskt åt varandra i envisa försök att erövra den andras boning) och solen värmde (och retade den redan aningen brända huden). Skogsstigarna på väg ner till stranden var mjuka och fjädrande (och två kilometer längre än vad jag hade föreställt mig). Vid vattnet stod en naturnära bänk och bjöd in till mindful njutning av morgonsol och vågskvalp (jag har fortfarande inte lyckats få ut stickorna ur lår och rumpa). Hunden skuttade glädjefylld ner till havet och sänkte ner sig i det kristallklara vattnet (innan hon sprang vidare och rullade sig med en dåres noggrannhet i ett dike fyllt till bredden av brun, illaluktande sörja). För variationens skull tog jag en annan väg tillbaka (som jag hoppades skulle vara kortare, men som i själva verket var så rak och tråkig att varje meter kändes som en halvmara med stenklumpar i skorna).

När jag kände att jag hade uppnått min fulla potential som mindful livsnjutare (nått slutet på den evighetslånga raksträckan), åkte jag och vovven tillbaka mot stan med maximalt nervevade rutor för att ytterligare njuta av (vädra ut den extrema värmen och den omisskännliga stanken av dikesrullad hund) den friskt fläktande morgonluften .



Nu är planen att fortsätta dagen i perfektionens tecken och hälsa på allra finaste sköthästen. Tyvärr verkar inte vädret hålla med.