"Ett liv efter döden? Nej, det tror jag inte att vi får. Det viktiga är att vi lever kvar i minnet hos de som älskar oss." Jag och en av damerna är mitt uppe i en av många livsfilosofiska diskussioner. Jag minns mitt första möte med henne, hur jag knackade på dörren och gick in i rummet som var beslöjat av den där känslan av sömn som alltid hänger kvar en stund in på morgonkvisten. Hon utstrålade redan då, innan vi yttrat ens ett enda ord till varandra, en medmänsklighetens värme. Jag inbillade mig att värmen strålade ut i rummets alla vrår och inneslöt vartenda dammkorn i rummet. 

På den långa tågresan från Luleå till Stockholm förra helgen snubblade jag av ren slump in i en av de tre som jag delat vagn med på vägen upp ett dygn tidigare. Trettio års åldersskillnad kombinerat med våra totalt olika personligheter - han, slöjdläraren, som beskrev sig som fyrkantig och jordnära, och jag, den tjugoåriga livsromantikern som är nästan pretentiöst förälskad i tron på jämlikhet och samhällsutveckling - gjorde samtalet till någonting utöver det vanliga.

Vi slog oss ner på de två enda tomma platserna i restaurangvagnen. Runtom satt sällskap i ömsom vördnadsfull, ömsom illamående (misstänker jag utifrån den grönaktiga pigmenteringen) tystnad. De hade sprungit fjällorienteringen BAM, fick vi höra från ett smörgåsätande men inte särskilt pratsamt par mittemot oss.

Efter att ha betat av de vanliga frågorna om meningen med livet och pedagogikens konst roade vi oss med att betrakta de andra passagerarna.

"Vem, i den här vagnen, skulle du utan tvekan kunna lämna din väska till?"

Svaret är egentligen underordnat resonemanget och grunden till den bedömning vi gör. Vid bordet mitt emot satt fem sardinlikt inklämda personer. Jag skulle lämna min till killen med de snälla ögonen, det mahognybruna håret med gräddiga slingor i. Hans kompis, med kycklinggult hår i bakåtslickad, fet frisyr och tillbakalutad hållning, vann varken mitt eller slöjdlärarens förtroende.

"Det är någonting med ögonen", kom vi överens om. Å andra sidan såg gulhåringen ut att vara mer benägen att somna och på så sätt bli av med den imaginära väskan av rent slarv.

Kanske hade vi helt fel. Kanske satte vi vår tilltro till norrbottens största brottsling. En sak är dock säker - vi litar både naivt och relativt ohämmat på vår förmåga att bedöma människors pålitlighet. Att vi inte ens kan motivera hur känslan av tillit uppstod tycks inte störa oss.

Hur många människor går vi miste om i vår tilltro till förmågan att känna in hur andra människor är? Vi är snabba att döma och bedöma, men kanske är den allra mest imponerande färdigheten att bevara öppenheten och ge medmänniskan både en första, en andra och en tredje chans att göra intryck.

Dagens tips

Om du blir sjuk - se till att det är ett mätbart, rent fysiskt tillstånd. Med andra ord: bli inte en smärtpatient i svensk sjukvård. 

Identitetskris

Det senaste året har jag varit hon som försöker följa kursledarnas råd och studera på fritiden för att hänga med i utbildningens berg-och dalbana. Den senaste månaden har jag varit hon som pluggar järnet och har lagom ångest inför tentamen. Veckan fram till i onsdags var jag hon som pluggade dygnet runt med historiens bästa pluggkompis. I onsdags var jag hon som skrev tenta hela dagen. Nu då? Vem är jag nu?

Om det inte finns ett tillstånd som benämns som post-tentamisk identitetskris, så får det här bli blogginlägget som sätter begreppet på kartan. Jag känner mig lite som en toalettrulle när pappret är slut, som en ketchupflaska utan innehåll, som salt utan smak, som en diskborste utan borst och som ett x utan funktion och ekvation.

De senaste dagarna har jag ägnat åt helhjärtade försök att skapa en ny identitet. Jag är hon som cyklar i flera timmar, hon som springer som en duracellkanin tills hon inser sig vara kissnödig av allt te på morgonen, och som kommer till insikt om att Stockholm förmodligen är den glesast toalettbefolkade staden i hela världen - möjligtvis utkonkurrerad av någon avlägsen öken eller så.

Jag är hon som skriver text på text om hur kroppen fungerar; texter som senare kan tryckas på lokaltidningens ungdomssidor i syfte att antingen bläddras förbi av någon sommartrött tonåring med akne och fett hår, eller att läsas av någon stackars yrkesskadad biologilärare som per automatik slukar texten innan en medveten tanke ens har hunnit korsa frontalloben.

Jag är hon som letar upp affären som ligger en timme bort på Google Maps. Hon som köper tre kilo potatis och tusen andra tunga saker som kan stå i skafferiet tills de skaffar ben, öppnar skåpdörren och gör små tappra rymningförsök. Detta kan faktiskt vara det mest innovativa jag gjort hittills, för när potatisarna börjar rymma kan jag per automatik bli hon som springer runt med en håv på innergården och ropar "var ääääär ni?" medan grannarna stirrar konstigt och skakar på huvudet vid sina tiotusenkronorsgrillar.

Låt oss tvätta en maskin. (Kom igen, det blir kul!)

 Efter två veckors svettfyllt leverne känns den inbokade tvättiden som ett slags himmelskt löfte om ett bättre liv. De väl luktingjutna kläderna hånglar så intimt och bakteriefrämjande i tvättkorgen att risken för att de ska sammanväxa till en gångkapabel varelse känns överhängande.

Innan klädhögens ben utmynnat i gångbara fötter, giljotinerar vi den illaluktande varelsen och bär ner den i två IKEA-kassar till den bokade tvättstugan. Den ena maskinen fyller vi med klädvarelsens vita hälft, och den andra fylls med en mörkare kroppshalva. En slags euforisk stämning sprider sig i rummet när vi inser att vi är i god färd med att överrumpla bakteriehärden med citrusdoftande tvätt- och sköljmedel.

Maskinerna drar igång med ett lejonvrål. Skadeglädje är den enda sanna glädjen, och vi frossar i segeryra.

Ett tag.

Tills vi inser.

Att vi tagit fel på tvättid.

Efter femhundra dubbeltittningar på tvättschemat konstaterar vi att

1         -    Vi har tio minuter kvar av tvättiden

2         -     Nästa lediga tvättid är imorgon bitti

Den ena maskinen stängs av med en knapptryckning, medan den andra kräver en något mindre inställsam mängd våld. Helst en kofot, hammare och hot om bombning. Till slut öppnas så luckorna, och ut vandrar två klädmonster. Det ena väger som en fet labrador, och det andra ska vi inte tala om. Handfallna vallar vi ner varelserna, som nu luktar som en blandning av svett, citrus och en odefinierbar mängd uppvaknande bakterier, i kassarna.

Påsarna ställer vi i förrådet. För säkerhets skull låter vi låsa dörren med ett hänglås innan vi åter går upp i lägenheten för att ladda batterierna för nästkommande dags tvättäventyr.

Det är närapå en gudagåva att få möjligheten att kliva upp klockan sju en lördagmorgon för att övermanna illaluktande tvättmonster. Vi vågar oss inte längre på att dra in och utvärdera den förmodat vidriga lukten. Klädhögen har fått fötter, och den väger om möjligt ännu mer än kvällen innan. Vi vräker in monstren i varsin maskin och trycker för andra gången igång tvättprogrammet. Hoppet har återvänt. Vi ska segra. Tvättiden är vår. Nu kan ingenting gå fel.

Vi kommer tillbaka en och en halv timme senare.

Plockar ur den vita maskinen.

Den svarta maskinen.

Och den grisrosa.

Grisrosa.

En del av klädorganismen har spridit sina kulörta egenskaper till omgivningen, och det löper en slags vedervärdig äckelrosa tråd genom hela tvätthögen. Inte ens efter de många timmarnas torktid har färgen försvunnit. Inte fukten heller, för den delen. Hälften av kläderna är torra. Resterande luktar av blöt citrus och stirrar på oss så som bara regelvidrigt våta kläder kan göra. 

Faktum är att det fem kvadratmeter stora överkastet är så blött att det kan vridas ur. T-shirten med irrelevant text på har kvar något slags svettringar under armarna, och byxorna är så fuktiga att det enda möjliga torksättet tycks vara att låta dem kräla upp och omsluta benen under den kommande dagen.

Jag hatar att tvätta. Det finns ingenting som är så kränkande, felfyllt och frustrerande. Blött. Hopplöst. Komplikationsfyllt.

Om ni under de kommande åren uppfattar en accelererande lukt av otvättade kläder så vill jag hänvisa till detta blogginlägg som en slags förmildrande omständighet. 

Sa du vilodag?

Vi är inne på dagens tredje föreläsning. På den enorma duken konkurrerar transportproteiner, enzymer och tuggmuskler om vem som har det mest invecklade och svåruttalade namnet. I ena andetaget informerar föreläsaren om den annalkande duggan*, och i nästa uttalar han någonting som får klockorna att stanna, luften att gå ur studenterna och anatomimodellerna på väggarna att dra ett skälvande andetag i ren förundran.

"Duggan öppnar på söndag klockan sexton femton. Observera att ni inte måste göra quizzet då, på er lediga dag..."

En dövande tystnad sprider sig i rummet. Det är någonting med ordet ledig dag, kopplat med en sådan självklarhet till ordet söndag samt den underliggande indikationen om att söndagen som en ledig dag skulle vara ett slags återkommande tema i livet. Det finns helt enkelt ingenting mer att tillägga. Vi måste ha missat någonting.

När jag nästan somnar efter oförskämt många timmars plugg på lördagen tackar jag inombords teknikens framsteg för möjligheten att läsa kurslitteraturen på datorn. Det är nämligen avsevärt mindre smärtsamt att slå näsroten i datorskärmen än att tappa den tusentals sidor tjocka och svettluktande (jag lovar) histologiboken i pannstrukturen. Söndagen blev för övrigt varken plugg- eller duggafri, men avslutas med en rent euforisk känsla av att ha bestigit Mount everest i flipflopskor och med bakbundna händer. Ljuset i tunneln har kommit och det är med en känsla av att vilja dansa fulsalsa på små rosa moln sjungandes på första bästa jullåt och ackompanjerad av en panterkostymklädd tiomanskör som jag ser fram emot tre relativt pluggfria dagar.

Samtidigt ska det i ärlighetens namn erkännas att det här med histologi inte är helt dumt trots allt. Faktum är att det ligger någonting alldeles särskilt tillfredsställande i att stirra in i en ostrukturerad, rosafärgad oreda som bit för bit träder fram som ett system av cellkärnor, körtlar och lymfocyter.

*"Dugga" är KI-språk för ett delprov inför tentan. Eftersom KI tycker om att vara innovativa har de valt att skapa ett eget litet språk som människor utanför universitetsområdet med stor sannolikhet inte förstår.

Sirapslimmade pannkaksspillror

Ibland vänds livet upp och ner. Lite grann som när den första pannkakan flippas och totalkvaddas. Då är det bra om pannkakan kan vändas rätt och limmas ihop med lite sirap så att den blir ätbar igen. Ungefär så har min helg sett ut. Jag köpte en skvätt ljus sirap och fogade samman den sprängda pannkakan. Resultatet blev ganska lyckat om jag får säga det själv. 

Sirap kan vara en segflytande sörja, men det kan också vara en trevlig häxblandning bestående av soldränkt löpning, gott sällskap, massage och avklarat Ikeabesök. Häxblandningen kryddades dessutom av ett rågat kryddmått tur. Mitt borttappade SL-kort visade sig ha hittats upp av en vänlig täbybo som i sin tur lämnade in den blå fyrkanten hos närbutiken som senare lämnade tillbaka kortet mot den eminenta beskrivningen "eh.. Det är blått".

Mindfulness, yoga och meditation kan för övrigt slänga sig i väggen som metoder för bättre sömn. Att massera slår nämligen alla ovanstående med hästlängder, ger åtta timmars obruten sömn och en allmänt go känsla av att vara tillfreds med livet.

En helt ny värld

Universitetslivet är inte bara ett klichéfyllt steg från sandlåda till rutschkana, från roddbåt till motorbåt och från äldst på gymnasiet till nollningsutsatt nybliven högskolestudent, det är dessutom en resa till en helt ny värld med ett språk som för den oinvigde nollan framstår som lika exotiskt och svåravkodat som de latinska termerna i våra nyinköpta anatomiatlas med annalkande dammråttslager.

Efter två månader har vi gått igenom faser av kollektiv nervositet inför upprop, överlevt de mångfacetterade förkylningssviterna efter kollovistelsens minst sagt kramiga dagar och så smått invigts i en värld där människan övergår från att ha "jävligt ont i huvudet" till att lida av "ventral smärta i den mediala delen av os frontale".

Inte heller går vi i "klasser" och att referera till de omgivande studenterna som "klasskompisar" är ett minne blott. I stället ingår vi i ett kollektiv av universitetsstudenter där de övriga föreläsningssalsnötande tvåbeningarna refereras till som "kursare" eller "eminenta läkarstudenter".

Ordet "lärare" viskas fram med visst darr på rösten, och ersätts efter omfattande tankeverksamhet av termen "föreläsare" eller "hen där framme vid tavlan som glömde bort att slå på mikrofonen och pratade inför döva öron i fyrtiofem minuter".

Vi har inte längre "lektioner", utan närvarar i stället vid icke-obligatoriska "föreläsningar" vars enda mål är att förbereda oss inför det som i våra tidigare liv kallades för "läxor" och "prov", men som nu har bytt namn till "duggor" och "tentamen". Nervositeten inför prov är utbytt mot den mytomspunna "tentaångesten" och samtalen kring vilken studieteknik som kan anses vara mest effektiv tenderar att bli både många och omtvistade.

Vi äter inte längre "skollunch", och de välordnade matsalsköerna är en del av det förflutna. Idag planterar vi i stället fötterna vid "mikrotorget" i frustrationsfylld väntan på en ledig mikrovågsugn. I mikron hettar vi därefter upp matlådorna på högsta effekt och fantiserar hett om hur vågorna i framtiden kommer att göra oss både självlysande och limegröna på samma gång. Efter två månader har många övergett ansträngningen som det innebär att sträcka sig efter en ren tallrik, och äter i stället den nedfrysta och återupptinade matklumpen direkt ur plastburken.

Vi går inte längre på "fest", utan ägnar helgerna åt diverse "sittningar" där klädkoden alltid och utan undantag är "svart kavaj". Vi sjunger skrålande sånger om hemska handelsstudenter, och flinar förtjust när det visar sig att några av kursarna minsann är omfrälsta från just Handelshögskolan.

Vi har gått från att längta till höstlovets avbrott, jullovets vinterstress, påsklovets hariga vårsprallighet, sportlovets underbara springighet och sommarlovets oöverträffliga frihet till att se fram emot perioder av mikroskopiering, praktiska moment och darriga timmar efter avslutade duggor och tentor.

Vi är helt enkelt inte ungdomar längre, utan sällar oss i stället till en grupp av halvvuxna människor vars största strävan tycks vara att bevara såväl barnasinne som flummighet med hjälp av diverse störtcoola sånger om citronsyracykel och embryoutveckling.