Plattor på fötterna och is i magen

Jag har aldrig varit den som uppskattar sånt där som brummar. Bortsett från dreglande havremoppar är mitt fordonsintresse tämligen obefintligt. Att min familj av alla skulle gå och bli skoterägare och vattenskoterägare under ett och samma år, har därför väckt en och annan spirande känsla av förvåning inom mig. Men nu står vi här med en skoter som går på snö, och en som går på snö som smält och blivit hav. 

På en skoter kan man för övrigt inte göra mycket annat än att just sitta. Kolla på snön som svischar förbi. Känna sig lite mindful. Och, om jag ska vara ärlig, tycka att livet är rätt trist och enformigt i just den där sekunden. Och så blir det lite myror i benen och eld i röven, och efter en sisådär femton sekunder stinker vartenda klädesplagg av bitterbruna skoteravgaser.

Vattenskotern är mer okej. Inte för att jag en endaste gång har placerat vare sig fot eller rumpa på den, men den luktar åtminstone mer åt hallontårtehållet än vad vinterskotern gör. Finessen med en vattenskoter är att man inte nödvändigtvis behöver åka på skotern för att ha glädje av den. Finessen är att man kan åka vattenskidor bakom. Så det provade jag idag. Jag drabbades av andra gradens dödsångest när majvattentemperaturen gick upp för mig. Väl i vattnet sprack ett tyst skrik ut inombords, men efter detta korta ögonblick av norrbottnisk vattenkyladöd var det faktiskt riktigt kul.

Och jo, ni har rätt, man kan åka skidor bakom en vinterskoter också. Men. Faktum kvarstår att skotern och allt i dess omgivning upptar en omisskännlig stank som bara med nöd och näppe går att skrubba bort med stålborste. Dessutom är den flytande formen av snö betydligt mjukare att landa i än den mer frusna varianten som tenderar att dominera norrländsk vintermark.

Havremoppar toppar hursomhelst listan. Det är roligt med fordon som har lite egen vilja, kan jag tycka.