måndag 10 juni 2013

På rullande skor

För två somrar sedan lärde jag mig att åka inlines. Okej, i ärlighetens namn lärde jag mig först och främst att stå med fötterna i ett par inlines, inomhus. Mitt fokus låg på att inte dö. När jag kunde röra mig framåt med hjälp av de bristfälliga skridskokunskaper som jag hade i ryggsäcken sedan högstadietiden, sveptes jag med ut i friskluften på asfaltsvägarna i staden.

Det fina med att vara nybörjare är de många överraskningar och lärdomar som ständigt poppar upp i livet. Den första insikten var att stadens backar tycktes genomföra en femtiosjuprocentig ökning enkom för mina inlinesbeklädda fötters skull. I uppförsbackarna kämpade jag, sparkade ifrån och tryckte asfalten bakåt tills svetten sprutade och rumpan och ryggen protesterade med smärta och kramp. Varje frånskjut tog mig, tycktes det, maximalt en decimeter framåt och backarna avslutades alltid med en slags lättnadens suck - jag hade med nöd och näppe undgått rumpkrampsdöden.

Uppförsbackar i all ära - jag har trots allt utvecklat en slags hatkärlek till brännande smärta, mjölksyra och muskelkramp - men det var när nedförslut anades i horisonten som den verkliga skräcken satte in. Nedförsbackarna inleddes alltid med minimal hastighet. Helst av allt stod jag stilla tre sekunder och begrundade mitt öde innan det bar av. Det spelade ingen större roll om backen var brant eller nästintill obefintlig, problemet kvarstod ändå; jag hade inte lärt mig bromsa. Det lärde jag mig efterhand. Nu kan jag  bromsa, och jag har nästan kommit ifrån stadiet där inlinestekniken påminner om en yr kalvs försök att gå på lina.

Idag är mina inlines både älskade och ofta påtänkta, men hittills i år har användandet av dem varit minst sagt sporadisk. I morse gjorde jag därför ett våghalsigt försök att reparera de rullande skornas förtroende för mig. Förutsättningarna var outstanding - nästintill vindstilla, inte ett moln på himlen, lagom varmt och med pigga ben. Känslan höll i sig längre än vanligt, och plötsligt stod valet mellan att åka samma väg tillbaka eller att ta en sväng genom en av byarna och köra tillbaka den vägen. Valet var i det ögonblicket självklart, men i nuläget kan jag inte påstå att benen är särskilt överlyckliga över utgången. 37 kilometer avverkade på lite drygt två och en halv timme i strålande solsken med poddradio som enda sällskap gjorde sitt. Att lägga in kortnumret till närmaste lyftkran alternativt hemtjänst känns i nuläget som en rätt vettig idé. Men kul var det.




2 kommentarer:

  1. Mä, här börjar du blogga helt hemligt! Grymma du. KRAM och HEJA!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bättre sent än aldrig, eller hur? ;) Kram!

      Radera