På majoriteten av alla uppdrag som bemannas av mer eller mindre tjänstvilliga föräldrar, syskon eller släktingar är bemötandet just glatt och trevligt. Fotbollsälskande människor betalar inträdet med blicken fäst antingen på matchprogram eller klocka, och festivalbesökare, vissa mer på lyset än andra, vinglar ut genom grindarna för att ge sig i kast med det ibland tämligen omöjliga uppdraget att för det första hitta cykelbiljetten som inte alltid ligger där glad-i-hatten-personen tror, och för det andra leta upp den cykel som matchar papperslappen.
Kanske är det just på grund av att så gott som varenda besökare på de föreningsuppstyrda aktiviteterna alltid är genomtrevliga som det svider till lite extra när största delen av arbetspasset är över och det enda som återstår är plock av skräp och kvarglömda läskburkar. Kanske hade det varit lite lättare att förlåta om det vore så att besökarna i största mån är barn och inte vuxna eller äldre ungdomar.
Under en fotbollsmatch a´la 90 minuter är det fascinerande men framför allt skrämmande hur mycket skräp som samlas vid sittplatserna. Trots att soptunnorna står bara meter bort från den egna rumpplatån, är det en uppenbart stor del av besökarna som bara lämnar skräpet. Och låt så vara, att en läskburk för vissa är en alldeles för tung börda. Låt så vara, att glasspappret, pappmuggen och den flottiga hamburgeservetten är alltför betungande att slänga. Låt så vara, om det vore så att skräpet lämnades prydligt vid sidan om den egna sittplatsen, men när burkarna nonchalant tippas ner under läktaren, bakom stolar och inkilade mellan springor i något slags löjeväckande försök att hävda att "det som inte syns, finns inte", då är det faktiskt inte längre trevligt.
 |
| Eftersom jag redan förvarnat om det känns det överflödigt att påpeka att bilden inte har någonting med ämnet att göra. Å andra sidan blev jag nästan lika varm av att ränna upp och ner för läktare och plocka skräp som jag blir av att springa. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar