Borttappad hund

Facebook ger ungdomen möjlighet att posta bilder på mjukglass och pumpade muskler, medan medelåldersmamman får chansen att skryta öppet om helyllefamiljen, snuttepluttungen och den perfekta pelargonen. Ibland händer det att ansiktsboken bidrar till att sprida information av snäppet högre relevans - exempelvis förväxlade ungar eller mystiskt försvunna hundar.

För några år sedan bestod vår familj, förutom fem människor, dessutom av två kaniner som levde mer utanför än inuti hagen och en hund som var en slags antites till sitt eget namn. Hunden, Zorro, hade en inte särskilt imponerande IQ. Han var stor, snabb, klumpig, hade kaninlånga hängöron och sprang i passgång med sina långa blandrasben - men han hade ett hjärta av guld.

Zorro, som på många vis påminde om Musse Piggs fyrbenta vän, kände bara till två känslostadier - smittande glädje och blind panik. Hans befriande låga intelligens till trots behärskade han konsten att öppna dörrar nästan lika bra som förmågan att fly. Bland hans största rädslor i livet stod skräcken för bråk och skrik. Gångerna som vi fick bege oss ut i staden på cykel, visslandes och ropandes på den vettskrämda guldhjärtanshunden blev därför både många och långa. 

Ganska snart kändes det skämmigt att ännu en gång ringa in till polisen och anmäla den stora gråingen bortsprungen, och väldigt snart blev det otänkbart att efterlysa vår vän på Facebook varje gång han tagit hoppet mot dörren och flytt i full karriär. Det hände att han kastade sig ut flera gånger varje dag, ständigt lika oförmögen att hitta tillbaka till hemmets trygga vrå. När han sprungit bort rädslan ur kroppen la han sig ofta helt sonika i ett eller annat dike, viss om att vi snart skulle komma cyklandes och leta efter honom. Igen. Och igen. 

Problemet var att bråk inte var det specifikt utlösande för panikflykten, utan att alla typer av tillrop hade förmågan att skrämma spring i benen på honom. Själv minns jag särskilt en gång. 

Det var en varm julidag och uppdateringarna på Facebook gick i sommaridyllens tecken. Mamma hade precis återvänt från affären och vi hade ännu inte lagt oss till med vanan att låsa ytterdörren.

- JAG HAR KÖPT JORDGUBBAR! skrek hon för full hals.

- JA! utropade jag tillbaka.

- SVENSKA JORDGUBBAR! förtydligade hon.

*BRAK* deklarerade Zorro när han kastade sig mot dörrhandtaget och sprang i blind panik in i skogen och förbi campinggästerna som vid det laget börjat känna igen den vettskrämda hunden och följet med cyklande människor som snart skulle komma efter ropandes hans namn. 

- Han sprang ditåt, hojtade en lojt tillbakalutad campinggäst med rödbränd bringa samtidigt som han pekade mot grusvägen vid vattenbrynet. 

Vi letade i många timmar. Hans ekorrhjärna till trots var han varken förutsägbar eller vanebunden, utan sprang dit benen bar. Han stannade inte förrän energin tog slut eller någon fångade in honom och lämnade honom på polisstationen där efterlysningen mest troligt inte hade dragits tillbaka sedan den senaste gången han var ute på vift. 

När vi lärde oss att låsa dörren, en vana lika tidskrävande att införa som någon annan, siktade vår vän i stället in sig på toalettfönstret. Genom att dra ut byrålådan och hoppa harskutt upp i luften tog han sig hela vägen upp till den decimeterbreda fönsterkarmen.