För tre år sedan var löpare självplågande idioter. Två år senare stod jag själv där med många meter bana framför mig och försökte intala huvud och kropp att det är en helt fantastisk idé att utsätta sig för ett två kilometer långt hinderlopp, där vattenhindret dessutom påminde mer om en algblommande holländsk sjö än någonting annat.
Under våren har jag sprungit ett antal motionslopp både i den egna lilla staden och i städer lite längre bort med norrbottniska mått mätt. Idag snörades det i stället om till spikskor. Framför mig låg 25 varv på Bodens fyrahundrametersbana, i sällskap med grymma Elisabeth Clausén och tre tävlande i herrklassen.
Jag hade tre mål:
- Inte ge upp
- Slå mina tidigare tider på milen
- Helst inte bli varvad mer än tre gånger av Elisabeth
Jag siade om att tjugofem varv bana skulle bli en slags andfådd och mjölksyradränkt meditation, där varv lades på varv till dess att tankarna liksom skulle surra iväg till andra sidan Atlanten. Det var inte långt ifrån verkligheten, men om jag ska vara ärlig såg mitt mentala lopp mest ut såhär:
Varv 1-2: Jag borde kunna springa snabbare. Skulle jag springa snabbare om jag hade haft någon som låg mer på min nivå att ta rygg bakom? Jo, det skulle jag nog. Jag ökar. Springer jag för fort nu? Ojdå, tänk om jag inte orkar. Äsch, tänk inte så mycket... När det här är slut vill jag ha någonting gott. Blodpudding, ja, mums. Vilken bra idé!
Varv 3-5: Okej, okej, det finns ingen riktigt bra klocka att kolla på här, men jag har ju faktiskt snart sprungit fem varv. Fem av tjugofem, och hundra genom tjugofem är fyra ger att jag snart har sprungit tjugo procent av loppet. Slappna av och spring bara, det borde gå att överleva det här. En mil är inte så långt.
Varv 6-15: Nu är det snart inte så jättemånga varv kvar. Havregrynsgröt var nog en bra frukost, det här känns ju helt okej. Men usch vad det klickar i vänsterörat. Kan det finnas en fluga där tro? Vad händer förresten om man skickar ut en flyga i rymden? Äh, sluta nu, det där är ju totalt irrelevant. Amen just det, nu börjar det närma sig här. Undrar just vad ett varv motsvarar i procent. Ett varv måste ju vara 2,5 %. (man kan anta att det här är anledningen till att matematikprov vanligen inte skrivs i direkt anslutning till längre löplopp) Men usch, varva mig inte igen nu då, hallå. Vänta lite, var lite schysta, va... Kanske skulle jag be någon från läktaren vara med så att jag också får leka varvare, det är ju ingen höjdare att vara sist. Hm...
Varv 15-23: Alltså... Nu är det nästan över. Jäklar vad gärna jag skulle vilja bryta just nu. Varför gör jag det här? Pannbensträning, var det ja, det kanske är nu den är värd namnet? Men hör ni, snälla varvräknare, kan ni inte liksom tappa bort ett eller två varv så att alla får gå i mål samtidigt, det vore väl ändå betydligt roligare och mer spännande. Ojoj, benen, sluta klaga nu, vi är snart i mål. Undrar förresten om det är möjligt att totalignorera benen och liksom tänka att jag bara har en överkropp, blir det mindre jobbigt då? Klurigt. Äsch, men ge dig. Bit ihop för tusan. Det är snart över.
Varv 24-25: Jaha, då var man ensam på banan då. Men oj så skönt det ser ut att sitta i gräset. Skulle de märka om jag liksom hoppade av och bara sprang 24 varv? Äsch, det verkar som om de har stenkoll, jag får väl knalla vidare då. Herregud, jag har ju sprungit 23 varv på en rundbana. Nu är jag ju värre än både hamstrar och trickråttor. Ujuj. Okej, ett varv kvar. Jag lär aldrig vilja se till en rundbana igen. Oajaj, benen, visst har vi det härligt. Mjölksyra är en fin grej. Varför är ni så stumma för? Sluta dumma er, det här kallas upplopp. Spring då, det är snart över.
Och gräset. Gräset är verkligen mjukt vid målgången. Andas in. Andas ut. Helt klart godkänt, jag lever ju. Okej tid (43.12) och jag har inte ett gram energi kvar i kroppen. Hejaheja. Jag vill nog aldrig mer springa.
Summan av kardemumman:
- Jag gav inte upp- Jag gjorde nytt personbästa trots att jag, till skillnad från vid tidigare lopp, sprang varenda meter utom de gånger som jag blev varvad i total ensamhet
- Elisabeth varvade mig bara två gånger. Wiho!
- Jag var inte ett dugg sugen på blodpudding när loppet var slut. Sanningen att säga var jag inte sugen på någonting alls, förutom möjligtvis en handfull sömn och två års massage (någon frivillig?)
- Nu, när illamåendet har lagt sig till femtio procent, tycker jag nog om att springa igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar