En feminists förbannelse

Född på internationella kvinnodagen var min första kontakt med feminismen tidig, men den gick mig lika fullt obemärkt förbi. Min högt kvalificerade gissning är att jag i det läget var mer intresserad av mjölk och mamma än det faktum att det för majoriteten av paren på sjukhuset gavs olika möjligheter till barnledighet och ställdes olika krav på blöjbyteskunskaper.

Första gången som jag drog rödstrumpan över huvudet var på högstadiet. Världen stod i ett annat ljus och jag ägnade mycket tid och tankearbete åt att inspektera könsmaktsförhållandet både hemma och i mer offentliga situationer. Från och med då satt den röda strumpan som klistrad vid skinnet. En feminists förbannelse är att hen aldrig kan sluta uppfatta och analysera omvärlden. Oavsett om könsmaktsskillnaderna i olika situationer är till mannen eller kvinnans fördel, eller om de är negativa för båda parter, har möjligheten att blunda upplösts lika plötsligt som innehållet i en fyraårings godispåse.

I min roll som granne och myndig är jag numer en tillräknelig inhoppare på diverse arbeten som föräldrar inom stadens förening ansätts att utföra. Föräldrar hopas vid sådana tillfällen i små dystra arbetsgrupper, utrustade antingen med handskar och krattor eller med cirkustältliknande parkeringsvaktsvästar och pengabössor.

En varm dag i början av juni skulle det närbelägna fotbollsområdet fräschas upp. Av de små bollspelande individerna syntes inte ett spår, och från vissa lag var antalet närvarande föräldrar allt annat än imponerande. De helglediga martyrer som sina lag trogna ändå hade tagit sig dit stod (inte särskilt) entusiastiskt lutade mot sina respektive krattor. Det blir lätt så när sex fotbollsplaner ska räfsas utan att resultatet blir påtagligt mycket bättre än den inledande gräsmattekatastrofen.

Det är när arbetsfördelningen görs som det händer - rödstrumpan inom mig vaknar till liv, lyssnar och släpper ifrån sig en kvävd suck.
- Nej, men det är väl bättre att jag går och krattar så får ni karlar ta hand om det här, konstaterar en mamma och sneglar mot gräsplanernas trygga löfte om blåsor och mjölksyrearmar.
- Nog kan du väl vara med och hjälpa till här, tycker en av männen och rödstrumpan i mig sprattlar till av glädje.
- Njae, alltså... Det är ju mer ett mansjobb, det där. Sätta upp staket är ingenting för kvinnor, piper mamman och pyser iväg mot gräsplanernas lovsång om tre timmars intensiv och föga resultatbringande krattning.

Förutom kvinnor som nedvärderar sig själva, suckar jag frustrerade feministsuckar även vid andra tillfällen. Som idag till exempel.

En tryckande åskvärme breder ut sig över marken när jag svänger in cykeln på området där några timmars scenrivning ligger framför mig. Vid en grupp bord sitter en kille i min ålder och fyra något äldre män.
- Jaså, så du ska hjälpa till att riva du? frågar en. Jag nickar och frågar om vi inte blir fler.
- Det hoppas vi allt. Det skulle komma fem till, men som det ser ut nu kanske vi får klara oss såhär. Jag har ringt efter en traktor, men om vi blir tio personer så kan vi riva scenen för hand.

Fem minuter senare släntrar föräldrarna in på området och den unga killen vid bordet går bort till arbetsledaren.
- Vi är elva personer nu, så då kan vi väl börja riva? föreslår han och pekar mot de nyanlända föräldrarna som av allt att döma inte kan tänka sig någonting roligare att ägna sin tid åt än att riva det silverblänkande scenskelettet.
- Njae... Alltså. Vi väntar på traktorn. Visst, vi är elva personer, men man hade ju kunnat förvänta sig att de skulle skicka karlar i stället för fruntimmer till att göra sånt här, svarar arbetsledaren och syftar på min och två mammors närvaro.

Så vi väntar på traktorn. Och river scenen med den. För kvinnor föddes utan både muskler och armar och kan inte riva scener för nej, tänk oj, då kan ju lösnaglarna lossna och sandaletterna kanske får grå fläckar på sig.

När de mot himlen tornande scenstolparna firats ner med hjälp av traktorn ska de bäras från området till ett väntande lastbilsflak. Det är möjligt att nedvärderande av styrka på grund av kön är ett uttryck för omtanke, men jag har faktiskt svårt att köpa det argumentet.
- Orkar du verkligen bära den där?
- Det kanske är lite tungt att bära det där, ska jag ta den åt dig?
- Du kanske kan ta den där mindre biten och överlämna de större delarna till oss som har lite mer att lyfta med?

Världen är upp och ner. Låt oss spänna våra biceps och vända den rätt.