Våta drömmar

Vi låg på en armlängds avstånd från varandra med magarna pressade mot det blöta stengolvet. I lokalen, som var hög i tak och där fönstren ohämmat släppte in det milda sensommarljuset, blandades den fräna svettlukten bort och de lätt ansträngda andetagen överröstades av vattnets porlande över bassängkanten. 

Vi var i den åldern då fribad var det bästa som fanns och då bikiniöverdelen för de allra flesta av oss var aningen överflödig. Det gick inte att förneka den aningen laddade spänningen när killar och tjejer samlades framför simlärarens fötter, huller om buller på bänkar och golv och huttrandes med blålila läppar. Vi sträckte ut oss i vår fulla längd och övade benkickar och bröstsimtag på det kalla simhallsgolvet. Inte särskilt sällan hände det att någon av pojkarna råkade sparka lite för häftigt, gled två meter åt sidan och bröt bassängens blanka yta med ett flerdimensionellt plask.

Hur det gick till är jag inte riktigt säker på, men i slutändan var vi alla godkända bröst- och ryggsimmare. Vi kunde glida fram i vattnet utan att andas in allt för många munnar vatten, och vi var experter i konsten att knuffa ner varandra från simhallens enorma badring.

Någon proffssimmare blev jag aldrig där på simskolans vattendränkta golv, och inte lärde jag mig heller särskilt många simtekniker. Faktum är att jag bara behärskar tre - bröstsim, ryggsim och "plaska-plaska-plaska-så-blir-allt-bra-till-slut"-sim. I och med Internets och TV:ns framfart har det emellertid kommit till min kännedom att det finns simtekniker som vida överstiger bröstsimmets cool- och snygghet. När jag förra veckan fick ett plötsligt infall att byta gymdojor och träningsshorts mot baddräkt och klorstinkande hår spanade jag avundsjukt på gubben bredvid mig som växlade bröstsim mot crawl som om det vore världens enklaste grej.

Så jag tänkte att jag skulle testa; crawl alltså. Det gick sådär. Först såg jag till att ingen hade ögonen på mig, och därefter tog jag ett första trevande crawltag, bara för att inse att jag inte har en aning varken om hur det ska se ut eller hur det ska kännas. Så då gled jag vidare i bröstsim och försökte låtsas som om ingenting hade hänt, som om det enorma plasket utan vidare effekt annat än att näsan blivit galet vattenfylld och ögonen knappt användbara i själva verket bara var en lekfull demonstration av hur roligt det var att bejaka den inneboende vattenälskaren.