"Det är faktiskt myggfritt idag." Konstaterar en mamma samtidigt som vinden lyckligt virvlar över fikabord och trädgårdsrufsiga frisyrer. När den fjärde bollen kickas in i mål och polkagrisfärgade pojkar ler segervisst mot varandra går en mamma fram jämsides med mig och påkallar den förmodade sonens uppmärksamhet.
"Upp med hakan!"
"Håll käften."
Matchen fortsätter och de regeltrogna föräldrarna blir alltmer allvetande och ofelbara. Bollen spelas fram och smiter in i målburen med en frekvens som visserligen är hög, men ändå långt ifrån den som föräldrarna obekymrat kommenterar såväl spelare som domare, förmodligen väl medvetna om att den andra kategorin med all säkerhet befinner sig inom höravstånd. När visselpipan ännu en gång ger ifrån sig den målmarkerande signalen är missnöjet uppenbart. Plötsligt är vi inte längre två, utan snarare tjugotvå domare vid fotbollsplanen.
Det råder domarbrist i vår lilla stad och jag ställer upp med förhoppning om att mina första timmar som domare ska vara minimalt förvirrande. I stället rör jag mig fram och tillbaka framför en trupp mer eller mindre ilskna föräldrar och får höra saker både om mitt eget och huvuddomarens dömande som får mig att aldrig mer vilja beträda en kantlinje med flagga i handen.
Gossarna är tretton år gamla och spelar niomannafotboll. När visselpipan avslutar speltiden växer de sig, i mina ögon åtminstone, större än många av de allvetande och dömande päronen.
"Bra dömt, bra dömt," automatsäger de med handslag som besitter en milt sagt stor utvecklingspotential. Gräsplanen töms snart på svettiga grabbar och tåget av föräldraackompanjerade fotbollsspelare rör sig mot den avlägsna parkeringen.
En blond pojke ur det förlorande laget går med lättsamma steg mot den familjeägda bilen.
"Aja, man spelar ju för att det är kul, och då spelar det inte så stor roll om man förlorar ibland. Det är sånt som händer", säger han och rycker leende på axlarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar