Vuxenpoäng och spionbil

På rekordkort tid bokas det hotell och planeras resrutter, och innan jag vet ordet av det är halva familjen på väg till Tallinn. Huset ekar tommare än vanligt och hunden vandrar runt i orolig längtan efter den trygga mammapunkten som lämnat hemmet för estländsk värme och fotbollsturnering. Kvar ekar ett löfte om kommande vuxenpoängsinsamling och nycklarna till vår röda värstingbil väger tungt i handen.

Idag var det upp till bevis - vuxenpoäng skulle samlas in med bilbesiktning. Inrullandes på parkeringen med en känsla av lättnad över den relativt städade superbilen gjorde jag mitt yttersta för att dölja den totala förvirring som jag innerst inne kände. Inne i verkstaden hukade en ensam sommararbetande man med domedagsansikte och skadeglädje i blicken.

"Jag underkände just polisens civilbil", annonserar han med någonting som skulle kunna tolkas som euforisk lycka.

"Jaså", svarar jag och sneglade tveksamt mot vår egen bensinmaskin.

I ett försök att kommunicera bästa möjliga uppförande till den rullande röda, stirrar jag in i lacken en kort sekund och öppnar förardörren på vid gavel i förhoppning om att det CSI-säkra låssystenet inte ska ge sig till känna. Jag blir inte bönhörd.

Bilmannen känner på passagerarsidans dörr och konstaterar att den är låst. Med en mental axelryckning går han vidare till baksätets handtag och konstaterar att inte heller den ger några främlingar tillträde till det hemliga innandömet.

"Uhm, vänta så låser jag upp", mumlar jag och korsar diskret fingrarna bakom ryggen samtidigt som jag låser och låser upp förarsidans dörr. I sedvanlig ordning sprider sig låssignalen i vår röda spionsäkra bil och plötsligt är alla dörrar lika låsta som de var några ögonblick tidigare.

"Jag var visst lite för snabb", skrattar mannen och jag ler snett och låtsas att så är fallet. Historien går i själva verket flera år tillbaka då en nyckel av misstag bröts av i låset vilket genererar dagliga konflikter med det rullande fordonet. Lite förenklat kan man konstatera att det krävs sju låsa-låsa upp-vridningar innan passagerarsidans dörr öppnas i konstant läge, och ytterligare fyra för att säkerställa upplåsning av bakluckan.

Ett antal försök senare släpps mannen in i bilen och jag slår mig ner i en fåtölj i väntan på domen.

"Dåliga nyheter." Mannen har parkerat vår röda superbil utanför verkstaden och håller ett ödesavgörande papper i handen.

"Vi ses inte förrän nästa år", flinar han och hivar över pappret. Jag kan inte låta bli att känna lite stolthet över att röda skönheten passerat testet som civilpolisbilen kuggades på.

Öppnar dörren och sätter mig i förarsätet för att dra lite på smilbanden. Listen på förardörren hänger på ett identitetssäkrande sätt och när jag svänger ut från parkeringen flippar låssystemet ur på nytt och ger ifrån sig en osedvanligt lång orkester låsningsklick. Fördelen är att risken för vägpirater är obefintlig - röda bensinhästen låter sig inte öppnas i första taget.